Frän Danmark. (Korrespondens till Iandelstidningen). Köpenhamn d. 25 Mars 1868. I dag försiggå de årliga valen till borgarrepresentanter (stadsfullmäktige). De är längesedan denna händelse åstadkommit så mycken rörelse och gifvit anledning till så många agitationer, som just i år Det är dock icke så mycket de frågor hvilka under årets lopp komma att före läggas denna församling till afgörande, som förorsaka rörelsen, utan fastheldre det alltmer och mer tilltagande missnöjet med det sätt, hvarpå representantvalet försiggår. Enligt lagen af der 28 December 1865, hvilken redan måste betecknas såsom ett stort framsteg och som det kostade mycken möda att få genomdrifven, måste man, för att kunna välja, erlägga en viss skatteafgilt, hvarjemte dessutom ett i hög grad obeqvämt valsätt blifvit faststäldt. Man har fördenskull, och med rätta, invändt mot denna lag, att den alldeles icke öfverensstämmer med den genom grundlagen införda offentlighet och folkelighet, att den beröfvar de arbetande klasserna, för hvilka isynnerhet frågan om hvem som skall ega inflytande på de kommunala angelä genheterna är af stor vigt, allt inflytande på valet, och att slutligen valsättet, tillfölje af sin besvärlighet, är föga egnadt att väcka intresse, hvilket bäst visar sig genom det ringa antalet afgifna röstsedlar. Man kunde emellertid år 1865 icke få genomdrifvet, att alla borgare i staden Köpenhamn skulle vara valmän och måste således ätnöja sig med det gifna, hvilket i alla fall var ett betydligt steg framom det fordna; men missbelåtenheten har år ifrån år ökats, och här bar man det första skå let till, att rörelsen i år är starkare än eljest — det är alltså rentaf utaf anciennetetsbänsyn. Den andra orsaken måste sökas i det stora antalet representanter, som i år skall väljas. Enligt lagen afgå årligen sex medlemmar, som fungerat i sex år; men då under loppet af 1567 en dessutom aflidit, två utträdt ur församlingen 0. s. v. skall i år företagas val på icke mindre än 10 representanter. Men det finnes ännu ett tredje skäl, och det är väl egentligen hufvudskälet, till den rörelse, som valen i år framkallat. Borgarrepresentationen har en stor och hedrande forntid att blicka tillbaka på, i det den år 1848 var en af vår konstitutionella utvecklings bärare och tjenade såsom ett slags politisk organ, genom hvilken Köpenhamns borgare uttalade sina friare politiska ider; men efter den tiden har den, såsom naturligt är, i sådant hänseende blott sällan låtit höra af sig (detta skedde dock t.ex. i anledning af Novemberförfattningen 1863) och har egentligen egnat sig åt sina speciella kommersiella uppgifter, utan att man just alltid kunnat säga, att dessa blifvit lösta på ett sätt, som står i sammanhang med det lif, som karakteriserade församlingens politiska uppträdande. Orsaken härtill måste väsentligen sökas i den redan förut påpekade bristfälligheten i sjelfva valsättet. Det är ju nemligen alldeles klart, att om en man, hvilken uppträder såsom kandidat till borgarrepresentantskapet, måste framträda på en valtribun på samma sätt som en folkethingsaspirant och uttala sig inför valmän af alla folkklasser, så undgår man derigenom lättast dessa sömniga, mycket respektabla, mycket hederliga, till en viss grad äfven dugliga män, som hvarken göra ondt eller godt — men af sådana finnes det, just tillfölje af valsättet, icke så få inom borgarrepresentationen. Man har fördenskull på de sednare åren sökt väcka mera intresse för valen genom att hålla profval, vid hvilka både väljare och icke-väljare infinna sig, och på så sätt påverka den offentliga stämningen. I fordna tider var det den såkallade , Handtverkareföreningen, som uppställde en lista på valkandidater, hvilken i allmänhet oförändrad gick igenom. Ett framsteg var det allaredan, då derpå redaktörerne af de större tidningarne i förening med fera ansedda och aktade män, deribland åtskilliga borgarrepresentanter, öfverenskommo om en lista, hvilken äfven i regeln gick igenom. Båda dessa sätt ledo af den brist, att de framlagda listorna ej kommo under offentlig diskussion, hvilket också erkändes af inbjudarne sjelfva. Det är ju nemligen alltid svårare för en liten församling att hålla personliga inflytanden borta, och dertill kom ytterligare, att genom det sista valsättet de tillkallade borgarrepresentanterna fingo ett betydligt inflytande på valet af de män, hvilka skulle bli deras kolleger. Förlidet år upphörde man derför med denna metod och försökte att gå en annan väg. Den härvarande Industriföreningen, som räknar mellan 3och 4,000 medlemmar, antog sig saken 1.. —Ä