Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 3

Litteratur. Charakteerbilleder af Jesuiterlivet. Uddragne af M. A. Arnoulds ,,Les Jesuites depuis leur origine jusqu å nos jours, ved V. K. Med en Fortale af R. Nielsen. (Kjöbenhavn, Gyldendal 1567.) JJesuiternas Gud är en stor jesuit, detta r en grundsats, från hvilken man nödändigt måste utgå, om man vill förstå jesuitismen. Den jesuitiske Guden älskar Just ej denna verlden, men det finnes i denna verlden något, som han älskar såsom sitt eget allrahögsta jag, och det är den heliga romerska kyrkan, dess påfvar och biskopar, dess munkar och nunnor, dess altare och rökelser, dess helgon med jungfru Maria och Jesusbarnet. För denna kyrkas skull har verlden blifvit skapad; verlden är medel, kyrkan är mål; att utbreda kyrkans makt och ära är att utbreda Guds makt och ära: till att utbreda Guds makt och ära är jesuiten skapad. Jesuiternas Gud är helig, och dock verldslig; helig, ty kyrkans herravälde är hans syftemål; verldslig, ty medlen till detta syftemåls vinnande må tagas hvarhelst de finnas i verlden; hvarje medel är godt, när det kan tjena till ändamålets uppnående, ty ändamålet helgar medlet. Jesuiternas Gud är en naturlös ande, späkelsernas, pröfningarnes, botösningarnes Gud, en helig egoist, en salig asket. Asketen och den heliga egoismen äro så innerligt förenade, att de ömsesidigt förutsätta och betinga hvarandra. Under förfärliga botöfningar rasar viljan mot sin naturgrund och vinner genom askesen herravälde öfver kött och blod; hon får då prägeln af en helig vilja, men denna heliga vilja är tom. Den tomma viljan är utan kärlek, ty kärleken har alltid ett positivt innehåll. Men hvad har den genom askesen igjorda viljan väl att hålla sig till utom den rent allmänna evighetstanken, den formella gudstanken, den i sig obestämbara salighetstanken? Stundom när saknaden at ett innehåll blir alltför pinsam, fyllas de tomma formerna med syner och hänryckningar; genom dylika mystiska uppenbarelser uppeldas viljan till iörgudning af sitt abstrakta väsende, till en oändligt stegrad egoism. Den blinda lydnad, hvarmed jesuiten underkastar sig sin Guds absolut despotiska godtycke, betingar i sin ordning den herrsklystnad, hvarmed han fordrar andarnes underdånighet under sin vilja, och med ödmjukt from öfverlägsenhet låter verlden känna den krossande tyngden uf gudomlig despotism. — — — Från jesuitisk synpunkt är det blott ett som har giltighet i sig sjelf, och det är Guds vilja, nemligen den Guds vilja, som är ett med jesuitens egen vilja; iör denna vilja äro alla medel utan åtskillnad lika goda. Kan det helis. ändamålet främjas genom hvad mennis orna kalla dygdiga handlingar — välan, må man då prisa de dygdiga handlingarne; de äro då medlen, och ändamålet helgar medlet. Men om det eviga målet, det heliga syftet i vissa afgörande ögonblick kräfver användandet at sådana medel, som denna ve ldens barn nu en gång hafva kommit ölverens om att anse såsom törbrytelser, såsom t. ex. mord, mened, list, bedrägeri, baktalande o. s. v. — välan, må man då använda de s. k. förbrytelserna! I det förbir telserna bli medel iör det heliga ändamålet, och sålunda tjena ,till Guds större ära, upphöra de ju att vara törbriybelser; de blifva i hvarje händelse, derföre att de tjena ändamå et, heliga förbrytelser.