Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 3

mer storartad värdighet än känsla; Genretafforna deremot voro få och utan betydenhet. Spanska afdelningen bar äfven en lokal prägel röjande tydliga spår af den kraftiga och eldiga kolorit, som karakteriserar nämnde skolas gamla mästare. De flesta af denna afdelnings 42 taflor framställde historiska och religiösa ämnen och utmärkte sig i allmänhet genom en allvarlig stil. Italien och de påfliga staterna, som tillsammans sändt 76 taflor, väckte en viss uppmärksamhet. ej så mycket genom det stora antalet af goda verk. hvilka sågos i denna afdelning, som derför att tydliga tecken till nytt lif spörjes i detta klassiska lands konst. I skulptur exponerade Italien ej mindre än 158 nummer eller omkring en fjerdedel af samtliga på verldutställningen befintliga skulpturarbeten. Dessa utmärkte sig genom en hög grad af handtverksmessig skicklighet i me; selns förande, men saknade i allmänhet något h gre estetiskt värde. , Napoleon I:s sista stunder. marmorstaty af Vela, beundrades dock högt, till följd af den flärdfria och känslofulla uppfattningen samt den förmåga konstnären visat, att med användande af triviala accessoirer förblifva i höjd med sitt stora ämne. Englands konstutställning skiljde sig från de andra genom en bestämd originalitet både i valet af ämnen och vid utförandet. Till och med 1 de s. k. ,prerafaeliternas målningar framstår britten i färg och teckning. Genretaflorna, ofta excentriska till öfverdrift, då ämnena voro af poetisk natur, utmärkte sig, då hvardagsscener behandlades, genom sann humor och skarpsinnighet, påminnande om Hogarth, hos hvilken hvarje dealj ingriper såsom faktor i handlingen för att iörtydliga densamma. Landskapsmålningen röjde en skarp utpräglad realistisk riktning. Förgrunden utföres med torr noggrannhet, och motiverna äro oftare hemtade från agrikulturen, än idealiserande naturen. Uti aquarell uppträdde England med 160 nummer eller för sin del med omkring en tredjedel af hela antalet samtliga exponerade alster af denna i allmänhet svagt representerade konstgenre. Belgiens exposition ådrog sig en odelad och rättvis uppmärksamhet genom det stora antal konstnärer, som der lemnat prot på utmärkt förmåga i olika riktningar. Detta land, äfvensom Bayern, Holland och Schweitz, hade icke funnit tillräckligt utrymme uti den i expositionspalatset åt dess konstalster anvisade lokal, hvarför det låtit i parken uppföra en särskild byggnad för ändamålet. Ett lands större eller mindre produktivitet i goda konstverk kan på sitt sätt tjena till måttstock på detsammas ståndpunkt i bildning, ty der nde konstverksamhet märkes, finnes äfven större behof af konstnjutning hos allmänheten, hvilket åter är ett säkert tecken till stigande civilisation. Om vi exempelvis anställa en jemförelse mellan Schweitz och Österrike, se vi ej utan förvåning, att det förra landet med en folkmängd, som ej uppgår till tre millioner, exponerar 194 konstverk, då dess granne Österrike, som räknar ett tio gånger större antal innevånare, har att uppvisa blott 155 nummer. Samma förhållande yppade sig i afseende på skandinaviska halfön och dess mäktiga granne i öster. Då Ryssland med en befolkning af några och sjutio millioner icke förmått hopsamla mer än 104 konstverk och blott en af dessa konstnärer ansetts af juryn böra belönas, hade Sverge och Norge, som räkna endast sex millioner innevånare, sändt 117 arbeten, och af deras konstutställare erhöllo tre guldmedaljen. Af dessa tillföllo två Sverge, nemligen medaljen till prof. Edv. Bergh och en dylik till genremålaren Fageriin. Akademiens pensionär, medaljgravören Ericsson, belönades äfven kort derefter med ett pris för sina å den samtidigt pågående årliga pariser-expositionen utställda arbeten. Att Sverge lyckats intaga en så hedrande plats inom de konstälskande nationerna, torde hufvudsakligen, menade öfverintendenten von Dardel. hafva sin orsak uti den lugna politiska frihet, som utan atorott under de sednaste tiotalen af år lyckliggjort vårt land och befrämjat utvecklingen af dess såväl materiela, som intellektuela resurser. Ett annat befordringsmedel, hvarigenom de sköna konsterna hos oss erhållit en högre lyftning, hette det till slut i förredraget, bör dock ej förbises; det är den omsorg, den grundlighet och det allvar, hvarmed den unga konstnärens studier befrämjas af vår konstakademis lärare, liksom det är en angenäm skyldighet att erkänna den kraftiga och tillväxande uppmuntran, som såväl från staten som från den enskilde lemnas konstnären under hans utveckling. (rr