Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 2

gen att inte öppna eller sälja något a sakerna, förrän efter ett år. — — — Det är en dum förordning. — — — Dum eller inte, så måste den följas Emellertid kommer Davidson tillbaks likasom ingenting hade händt. IIan ha betalt sex månaders hyra och tagit sins saker. Det var isynnerhet en nattsäck, som han tycktes sätta värde på Troligtvis innehöll den vigtiga papper, ty det var det enda af alltihop som han såg igenom. — Kanske det är en spion, anmärkte jägaren med klyftig min. — Hvad rör det oss? Han har gifvit mig fem louisdorer i drickspengar. — Det var skada att han inte ville bo qvar. — Kanske han tänker resa hem till — — Ljudet af ringklockan afbröt här samtalet. Trelanney hade återvändt till Auteuil; han hade endast för några ögonblick återtagit Davidsons skepnad, — och sedan han uppgjort sina affärer i hotel du Louvre, afvaktade han den timma, då herr de Villepont skulle skicka honom de femtonhundratusen francs. Klockan slog fyra, — half fem, ingenting hördes af. Men klockan fem kom bankiren sjelf, med en portfölj under armen. — Ni har låtit mig vänta, min herre, sade Trelauney kallt. Den synbarligen upprörde bankiren torkade sig i pannan med sin näsduk. — Jag ber er om ursäkt, mylord, svarade han, men jag har nödgats göra några inkasseringar, för att reaiisera summan; också har jag ansett mig sjelf böra