Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 1

äran att deltaga i vår anspråkslösa frukost. Man satte sig till bords. — Ni täcktes förlåta, mylord, sade Raoul de Villepont, — om ni finner attjag sjelf gör ringa heder åt min anrättning, — men jag är en konvalescent. — Hvilken sjukdom har varit nog obarmhertig att angripa er? — Det är ingen sjukdom, — det är ett bösskott. — Bah. — Ja, mylord, sedan våra bönder lärt sig läsa, äro de ej att leka med. En liten bondflicka, en af dessa blommor, som uppspira mellan ladugården och qvarnen, hade förunnat mig några favörer. — Det var på landet, jag hade tråkigt, — — man måste fördrifva tiden. — Ingenting är naturligare, inföll lorden. — Men plötsligt tillställer en groflymmel till bror en scen med mig, midt i skogen. — — — En bonde? — En skogvaktare — en plump, simpel tölp. — — Treläuney bet sig i läppen. — Ni har väl tuktat honom? — Jag hade ej tid dertill; — vet ni hvad han fordrade? — En summa penningar? — Nej! — Han fordrade att jag skulle gifta mig med hans syster. Och herr Raoul uppgaf ett gapskratt. — Det var en sällsynt oförskämdhet! utropade Trelauney. — Och då jag vägrade, sände han mig en kula i sidan. Lyckligtvis vek kulan af