Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1868, sida 1

— Hur vet ni det? — Jag vet det; se der allt hvad jag kan säga er. Derefter tillade han med likgiltig min: — För öfrigt är detta ej så sällsynt. För några dagar sedan läste jag i tidningarne, att då man nyligen ref ned ett hus nära porte Saint-Denis, funno murarne ett benrangel efter en menniska doldt i en fördjupning i en mur. — Emellertid, afbröt herr Raoul, — är detta icke så allmänt i Frankrike. Adrien de Saulles hade rest sig, synbart upprörd. — Hvilken den hemlighet än må vara, som omger Edwige, sade han, så älskar jag henne, och hon skall bli min maka. Jag skall skilja henne från madame de Remeney, om denna dam är henne ovärdig, och om hennes förmögenhet härrör från en grumlig källa, skall jag afstå den. Trelauney betraktade den unge mannen med synbar sympati. — Man bör att ni är krigare, min herre, sade han till honom, — ni talar ädelt. — Mylord, svarade Adrien rörd, — har Edvige begått något fel? — Men intet af allt detta skulle hafva inträffat, om hon icke hade räddat denna olyckliga flicka och hennes barn. — — Ivsem var då denna qvinna? — Det vet man ej. Hon uppgaf sitt namn vara Louise Deslions. — — — Louise Deslions! utropade Trelauney. Och efter ett ögonblicks tystnad återtog han, i det han tryckte Adriens hand: — Ja, min herre, hvad som än må hända, skall ni gifta er med Edwige, jag svär det!