Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1868, sida 3

Såsom man ser af brefvet, hade Bissen tänkt att anbringa reliefer på fotstyckets sidor; men dessutom var han ej fremmande för en annan tanke, hvilken tycks hafva åtskilligt för sig, nemligen den att frambringa Karl Johan stående. Det är hvarken fältherren eller monarken i kröningstestens medeltidsprakt det här gäller att framställa, utan här är fråga om Norges förste konung efter sjelfständighetens återvinnande, och för denna situation synes en häst vara öfverflödig. Docenten Theorells meteorograf. Till den medicinska tidskriften Hygiea har adjunkten vid Carolinska institutet doktor Sandahl meddelat en serie korrespondensartiklar angående Materia medica på verldsutställningen i Paris 1867. I dessa artiklar lemnar hr Sandahl ett och annat meddelande utom programmet, då han funnit något som särskildt berör våra fosterländska intressen. Sålunda finna vi i den 4:de artikeln, som influtit i tidskriftens Februarihäfte 1868, under rubriken Kyrkostaten en liten digression, som vi trott oss göra våra läsare ett nöje att här meddela, sedan en af våra medicinska vänner derpå fästat vår uppmärksamhet. Inom romerska afdelningen finna vi emellertid ett af denna verldsutställnings underbaraste prof på menniskosnillets uppfinningsförmåga. Jag menar pater Secchis beundransvärda meteorograf, som för hvarje tidsmoment dygnet em inregistrerar på vid hvarandra ställda tabeller vindens riktning och hastighet, fuktighetsgraden, nederbördens mängd, regnskurars långvarighet, luftens elektricitet, lufttrycket och temperaturen. Registreringsapparaterna sättas i verksamhet med tillhjelp af elektro-magnetism, och det material af säkra observationer som på detta sätt erhålles, är för meteorologien af oskattbart värde. Det är synnerligen intressant att se denna magnifika meteorograf arbeta. Instrumentet är luxuöst utfördt och kostar 18,000 francs. Det är här i oafbruten verksamhet och hvarje morgon kl. 8 träffar man dess uppfinnare pater Secchi, en torr och mager jesuiter-abbe, sysselsatt med uppdragning af de urverk, som småningom flytta de tabeller. å hvilka observationerna registreras. Pater Secchi är en liflig och vänlig man, som gerna för främlingen redogör för meteorografens arbetssätt. Det var för mig som svensk synnerligen angenämt, att för några dagar sedan få för pater Secchi förevisa den meteorograf som docenten Theorell i Upsala uppfunnit. Detta Theorells instrument registrerar visserligen endast barometertrycket och lufttemperaturen samt fuktigheten, — men att få just dessa tre förhållanden angifna af sjelfregistrerande instrumenter har erbjudit de största svårigheterna för meteorologerna, och pater Secchi var alldeles förtjust — hvilket jag anför till hans heder — då han fann, att Theorell har konstruerat sitt instrument efter till en del samma id som Secchi sjelf. De båda uppfinnarne hafva ingenting lånat från hvarandra. Det är skada att icke tillgång funnits eller finnes, att hålla Theorells instrument i verksamhet här å exositionen. — Pater Secchi erhöll den 1 Juli på elöningarnes fest Hederslegionens Storofficerskors under stormande applåder af den lysande samling, som från alla verldens länder var närvarande vid denna konstens, vetandets och industriens sekularfest. Theorells uppfinning är lika snillrik som någonsin pater Secchis, men jag vet icke om densamma hemma i Sverge rönt den uppmuntran eller den belöning, som densamma ganska säkert förtjenar. (Upsala-Posten.) En björnhistoria. , Dziennik Warszawski berättar följande historia om en tam björn: I ett kloster i Podolien hölls enien dervarande skog såsom unge fångad björn. Ä Djuret var mycket tillförlitligt och läraktigt och uppväxte vid den goda klosterkosten och detta lata lifvet rätt vackert och kraftfullt. Födan skulle äfven framdeles medgifvas honom, men det lata lifvet var de fromma fäderna en fasa, och man påfann derföre att sysselsätta nalle likmätigt hans individualitet och tilldela honom en roll. Björnens läraktighet lofvade god framgång. Nu var vattenbärandet från den i en temmeligen aflägsen vrå belägna brunnen till köket och till tvättstugan, som liktidigt begagnades till brygghus, dot tyngsta arbetet och för brodern kocken och bröderna bryggoch koksbiträdena en verklig fasa. Nalle blef utkorad att ifrån nu förestå denna vigtiga post. Derföre hängdes ett ok med två ämbaren på hans rygg, och den nödiga underrisningen meddelades honom. Snart hade han lärt sig saken, och nalle bar nu regelmässigt vatten från brunnen i ett stort fat; tills detta var fullt. Då lade han sig att sofra. Blef eckså den stora tvättkittelns användbarhet såsom sådan sällan nog tagen i anspråk, så blef den deremot till beredande af den egendomliga, mycket drickbara brygden ofta nog gagnad, och det stora vattenfatet tog nalles tjenst, som af vidträffande bröder i fullt mått erkändes och uppskattades, tillräckligt nog i anspråk. Björnen fullgjorde snart de honom uppdragna åligganden med en sådan samvetsgrannhet, att hvarje uppsigt blef onödig: Han förtjenade i verkligheten sitt bröd surt nog. Så gick saken hela långa tiden mycket bra, tills han tillfölje af något närgångnare friheter, hvilka några af hans fromma vänner tilläto sig, blef oense med dem: En dag hade han enligt sin mening redan burit fram en tillräcklig mängd af vatten. Men fatet ville trots detta emellertid icke fylla sig. Han bar och bar, men fortfarande utan framgång. Vattnet i fatet ville icke stiga. Detta gjorde vår nalle misstrogen, och då hans fortsatta sträfvanden ingenting hjelpte, ställde han sig bakom dörren på lur. Så snart nalle är väl utom dörren, framspringa skrattande några unga munkar, öppna raskt kranen, för att bringa detta danaid-fat till dess gamla niveau, och sålunda bedraga den trogne vattendragaren på frukterna af hans tunga möda. Men härmed var björnen ingalunda tillfreds, hvilken, plötsligt instickande sin bruna nos genom dörren, ganska väl begrep det skälmstycke, som man spelade honem. Utstötande ett rasande brummande slungade han det tjocka bokoket, som tjente honom som vattenbärare, med fruktansvärd kraft midt ibland den lustiga skaran, som förskräckt genast tog till benen. Förskräckligt brummande af vrede, förföljde nalle sina plågoandar, hvilka likväl lyckligt räddade sig och tillspärrade dörren; då de skyldige hade undgått honom, rasade han igenom klostret, sökande ett nytt föremål för sin hämnd. I vild hast sökte alla att rädda sig för det rasande djuret och förbarrikaderade sig formligen i byggnaden. Man försökte nu med mycken möda och med de ömmaste smeknamn att bringa nalle på fredligare tankar.