Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1868, sida 3

Värtankar. Värsol glimmar öfver gröna kullar, Gullmoln sväfva i det höga blå: Vestan andas mildt, och vågen rullar Fri, med klara diamanter på. Jordens hvita svepduk ligger styckad, Blott en liten flik syns, der och hvar. Skogen står liksom ett tempel smyckad, Der Guds ande sjelf sin boning har. 0, det doftar, glittrar, lefver, spritter, Ler och andas i hvarenda vrå. Vid hvar tufpa liten ljusalf sitter Och strör hvita sippor deruppå. Se på krusbärsbusken och syrenen, Hur de börja kläda sig i grönt. Hör hur från den än så kala grenen Lärkan flyger upp och drillar skönt. Snart de komma, våra sångarflockar, Åter från de solbeglänsta land, Der man drufvor och oranger plockar Och der Lothos vaggar, tätt vid strand. 0, nu är det saligt ljuft att svärma Med båd själ och tanke, blick och röst, Och att, tacksamt rörd, sitt hjerta närma Till naturens moderliga bröst. Ja, nu är det åter ljuft att lefva: Allt är ungdom, skönhet, harmoni. Fjerran alla sorgsna tankar sväfva, Och man känner sig så glad, så fri. 0, Du, gode gifvare, deroppe, Skapare så stor och Far sä mild, I hvar blomma, hvarje daggens droppe, På hvar våg, hvar sky vi se Din bild. Gode Gud, Ditt leende är solen, Vårens balsamdoft Din andedrägt. Dina englar ifrån herrskarstolen Sändas ut att hugna menskors slägt. Nåd och kärlek är det språk de tala, Lugn och frid är deras stämmas ljud, Och de komma för att oss hugsvala, Icke för att bringa vredens bud. Ack, som lilla blomman, då hon knoppas, Ser mot solen och får ljus af den, Så jag blickar upp till Dig och hoppas, Konung, Fader, Ledare och Vän. Wilhelmina.