iksdagsbref. Stockholm d. 22 Mars 1868. Konstitutionsutskottets s. k. dåchargebetänkande förekom i går till behandling i båda kamrarne, framkallande der öfverläggningar, som icke slutade förrän sent på aftonen. Såsom läsaren torde hafva inhemtat, hade utskottet icke framställt några direkta anmärkningar mot konungens rådgifvare, utan inskränkt sig till att ,anmäla fyra ärenden, hvilka ansetts vara af beskaffenhet att böra för riksdagen framläggas. Ett sådant tillkännagifvande grundar sig på regeringsformens 107:de S, der det heter, att ,,om konstitutionsutskottet funnit, att svatsrådets ledamöter samfält eller en eller flera af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-embete utöfvat, ege då utskottet att sådant tillkännagifva för riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos konungen skriftligen anmäla sin önskan, att han vill ur statsrådet och från embetet skilja den eller dem, mot hvilka anmärkning blifvit gjordk. Häraf framgår alltså, att tillkännagifvandet hos riksdagen innebär ett sådant omdöme om rådgifvarnes handlingssätt, som S:n uttryckligen stadgat. Konstitutionsutskottet hade dock icke uttalat detta omdöme vid de särskilta fallen, hvaremot utskottet vid tvenne af dem yttrat den mening, att de varit stridande mot grundlagen, i hvilket fall likväl saken ej får stanna vid ett , tillkännagifvande, utan bör, enligt 106:te S:n, anmälas till åtal inför riksrätt. Hvilka voro nu de graverande mål, som utskottet ansett sig böra anmäla? E De voro: 1:0 att regeringen, i enlighet med gammal praxis, lemnat arvoden till de vikarier, som uppehållit tjensterna för några embetsmän, som blifvit utsedde till riksdagsmän; 2:0 att Kongl. Maj:t i kommandoväg — d. v. s. på föredragning af rådgifvaren i kommandomål allena — befallt tvenne officerare resa till Petersburg, hvarefter deras reseersättningar blifvit först sednare, i statsrådet, beslutade, dervid utskottet ansett, att anslagsfrågan bordt vara först afgjord, eller ock, att en viss summa till visst uppgifvet slag af ändamål i statsrådet anordnas, hvaröfver Kongl. Maj:t i kommandoväg kan förfoga; 3:0 att vid behandlingen af ett kommunalmål rörande Stockholms stad, då föredraganden, statsrådet Lagerstråle, tillstyrkt hela ärendets återremiss, konungen fattat sitt beslut i hufvudsaken, utan att föredraganden vägrat sin kontrasignation, ett förhållande, som utskottet ansett vara så mycket betänkligare, som det här gällde en ,rättsfråga; 4:0 att ett regeringsbeslut rörande statsrådens rang varit stridande mot grundlagen derutinnan, att riksmarskalken fått en högre rang än vederbort, hvarefter utskottet omtalar huru det velat hafva saken ställd, nemligen så, att afgångna statsråd icke skulle vara besvärade med att släpa med sig den höga rangen uti reträtten. Vid föredragningen af dessa utskottets anmärkningar beslöts, att hvarje punkt skulle upptagas särskildt, dock så, att under diskussionen alla punkterna kunde på en gång beröras. Vid första punkten, om vikariats-arvode, uppträdde törst statsrådet frih. Ugglas och visade, på ett särdeles klart och öfvertygande sätt, att regeringen, då den, lemnat dessa arvoden, både varit i sin goda rätt och handlat af grannlagenhet. Det hade varit en praxis sedan åratal tillbaka, att staten uppehölle en embetsmans tjenst under det han utöfvade sitt riksdagsmannakall, och regeringen hade ej velat derifrån afvika, för att icke lägga hinder i vägen för den obemedlade embetsmannen att emottaga sina medborgares förtroende, särdeles som det blefve en orättvisa att låta några bekosta sina vikarier, då andra, såsom högre förtroendeembetsmän, professorer m. fl., icke finge vidkännas en sådan kostnad. Saken vore föremål för lagstiftning, derest man ville hafva förhållandet förändradt, men icke för anmärkning. Härefter erhöll assessor Bergström (den utmärkte juristen från Kristianstads hofrätt) ordet. Han genomgick utskottets alla anmärkningspunkter och kom, efter en omsorgsfull analys, till det resultat, att de saknade all giltighet. I fråga om den tredje punkten använde han en lycklig bild, för att ,,pricka det sidoinflytande, som gjort sig gällande vid det af konungen framlagda diktamen, då han yttrade, att den ansvariga rådkammaren vore den yttre omhägnaden kring konungamaktens träd, och han skulle beklaga om någon trängde sig mellan barken och trädet. — Rörande vikariats-arvodena yttrade han, att han aldrig begärt hvarken permission eller arvode. När han blifvit tvingad att, mot sin vilja, afresa till riksdagen, så hade han rest, lemnande åt dem det vederbör att upprätthålla tjensten. Skulle räntmästaren vägra att utbetala honom hans fulla lön, så skulle derpå följa en fiskalisk aktion. I öfrigt erinrade tal:n om striderna i Preussen. Der hade man velat förhindra de liberala embetsmännen att emottaga valmännens förtroende, genom att ålägga dem att sjelfva uppehålla sina tjenster; men hvarifrån utgick detta tvång? Jo, från den reaktionära regeringen. Nu vill man klandra vår regering derföre att den handlat i motsatt anda. Då hr Bergström är en mycket sjelfständig man, både uppåt och nedåt, och då hans sakkunskap ej kan jäfvas, gjorde kans anförande mycket intryck. Han slutade med att yrka betänkandets läggande till handlingarne. Hr Witt granskade utskottets hetän