Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1868, sida 2

under samma dagar, då lagen var un-t der förhandling, bidrog i ej ringa mån att if göra af med den. En i hufvudstadenso srannskap boende välbekant och välan-si sedd ,,klok gumma, som hade att glädja b sig åt en betydlig praktik, blef nemligen sc anklagad för att hafva dödat en af sina;s patienter, en gammal rik dam, som led af en hjertåkomma, med kaffe. Huruvida hi-å storien är sann eller icke, vågar jag ej sy afgöra. Det berättas, att den, enligt det!d bållna förhöret, skall ha visat sig vara ett si sensationsdrama, satt i scen för tillfället. e I hvarje fall har den gjort sin verkan, och( lagen föll igenom. a 0 f Det sjerde och vigtigaste af dessa lagförslag är den så kallade frimenighetslaf gen. Det torde helt säkert vara välbei kant, att här existerar ett stort religiöstpolitiskt-nationellt parti, de s. k. Grundtvigianarne, för hvilket den gamle skalden biskop Grundtvig står i spetsen, och som? räknar ett stort antal, isynnerhet qvinliga, ( medlemmar inom alla samhällsklasser Åf-I vensom icke få af folkkyrkans prester. Jag rågar ej här ingå närmare på hela dettaf egendomliga och utan tvifvel ensamtstä-5 ende samhällsfenomen, hur intressant detta s än kunde vara, då mitt bref derigenom t skulle svälla ut till en tjock volym; men : 0 0 8 1 a 1 e 1 ö ö jag mäste likväl vidröra, att det väsentligen är genom detta partis bemödanden, som srimenighetslagen framkommit. Till nämnde parti hörer nemligen den begåfvade och duglige, ehuru mähända nägot extravagante Vilhelm Birkedal, f. d. prest i Ryslinge på Eyen, hvilken genom sinal! politiska uttalanden på riksdagen under krigsåret 1864 föranledde sitt afskedande. Åtskilliga af hans församling ville emellertid ej öfvergifva sin herde, lika litet som ban dem, och de byggde honom fördenskull ett litet kapell i Ryslinge (,Nazareth-menigheten) der han kunde bo och hålla gudstjenst för dem, och der lefva de sitt ,,eget inre lif. Den Birkedalska församlingen ville emellertid gerna, trots sin oppositionella ställning, qvarbli inom folkkyrkan, emedan ett utträdande ur densamma alltid varit något, som Grundtvigianarne hyst mycken betänklighet för och som ,gamle Grundtvig sjelf ofta uttalat sig emot. Dessutom var det äfven en godl: fördel att i förekommande fall, då man ej kunde få sin vilja genomdrifven, kunna hota med ett sådant utträdande, hvilket skulle bli desto farligare, som man måste antaga, att det skulle bli följdt af de andra Grundtvigianska församlingarne, hvilkas antal, såsom förut nämnts, är mycket betydligt. Enligt den bestående normen, kunde Birkedals församling ej qvarstanna inom folkkyrkan. Man kom då till den upptäekt, att inom denna långtifrån allt var såsom det borde vara. Individen saknar andlig frihet i folkkyrkans strän-. ga sormer, så ljöd lösen, och så uppfann man frimenighetslagen. Denna går ut på, att en hvar samling af tjugo personer, som bo inom ett visst afständ, eger rätt att sluta sig tillsammans såsom en församling, bygga sig ett bönehus och välja sig en ordinerad prest, som af ett eller annat hederligt skäl för tillfället är utan embete, t. ex. en fördrifven slesvigsk prest; men denne skall derefter sanktioneras i sitt embete af konungen. Medan alltså vid folkkyrkans allmänna församlingar konungen utnämner presten, är det hä församlingen sjelf, som väljer sin prest, men valet måste ha konungens stadfästelse. Med de sålunda tilldelade rättigheterna följa emellertid äfven förpligtelser, bland hvilka den icke oväsentliga, att frimenigheten, jemte det den aflönar sin egen prest, äfven måste lemna bidrag till socknens. Det är icke första gången, som denna lag varit förelagd riksdagen; den har redan varit framme vid tvenne föregående riksdagar, utan att kunna gå igenom; men sedan saken i somras blifvit förhandlad på de olika landtmötena ), blef det beslutadt, att den åter skulle fram. Det gällde emellertid att finna en man, hvilken såsom kultusminister var villig att förelägga den, och som icke fruktade för den storm, som skulle uppstå utom thinget. En sådan fanns i biskopen öfver Aalborgs stift, Peter Kristian Kierkegaard, en bror till den ryktbare filosofen Sören Kierkegaard, likasom han utrustad med stora och sällsynta själsgåfvor. Dertill besitter biskop Kierkegaard dessutom en ovanlig och gripande vältalighet, som dock måhända mera har sin plats på predikstolen än vid riksdagen, men som, genomträngd af en sann öfvertygelses värme, hvilken inger förtroende, ej underlät att, förening med talarens kunskaper och duglighet, väcka och rycka med sig. Biskop Kierkegaard var dessutom Grundtvigianare, om än icke fullt ultra, så dock , demifin; han var den ende bland landets högre presterskap, som på landtmötena uttalat sig för frimenighetslagen — han egde således förmägan, modet och viljan dertill, ergo blef han upptagen i ministeriet och örelade lagen. Motståndet kom väsentigen utitrån. Presterna höjde ett ursinnigt skrän emot den, emedan den hotade hela deras kyrkliga ställning. Dertill kom innu något annat. Denna sak har nemigen äfven en politisk sida, ty det var ju hufvudsakligen politiska skäl, som föranedde Birkedals afskedande, och man tilägger, måhända ej med orätt, det högre lanska presterskapet samt isynnerhet den lanska kyrkans primas, Sjallands biskop, eol. d:r Hans Martensen (som dessutom ir en deciderad motståndare till Grundtligianarne) politiska åsigter, afvikande rån dem, som hysas utaf flertalet af danka folket. På den ena sidan verkade såedes den hierarkiska antipatien — de ,högkyrklige med Martensen i spetsen ;ontra ,,Grundtvigianarne med Kierkeaard i spetsen — på den andra den poitiska antipatien, och resultatet häraf blef, tt landets öfriga sex biskopar, med Mar— — F—C— — — rn Nn menn ma Nm mn TR AA LO — —— —2 — ) Landtmötena äro sammanträden, som hållas in