Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1868, sida 2

eln: ,Janus påbörjad ny qvickhetstidning nnehöll i sitt första nummer, under ruriken ,en Phombre, en liten skildring, om ger en rätt betecknande bild af de nre politiska förhållandena under det nu ägående riksdagsmötet. I den lilla köptaden N. voro stadens läkare, prokurator ch skollärare samlade till sitt vanliga spelarti hos presten. Medan de sitta vid spelbordet, kommer tidningen in, och presten wpmanar sin dotter att se efter om det innes något nytt i bladet. Hon börjar itta i tidningen, hvarefter hon frågar: ,Hvad vill det säga, pappa? Här står, att tt af de första lagförslag, som skola komna att föreläggas riksdagen, är om sakörareyrkets frigifvande. Stor uppstånlelse: prokuratorn far upp som träffad af blixten, kastar sina kort på bordet och utsänder en krossande filippik mot lagstifarne på thingen. ,,Går den lagen igenom — ropar han — så är det ute med lag och rätt här i landet. Hvilken bränvinsidvokat som heldst kan ju då taga brödet ir munnen på en. De andre söka lugna honom, och presten förmanar honom att ippgifva sina ständsintressen för det allnännas bästa. Han är emellertid så entviistet, att han ej kan spela mera, och le andre fortsätta derför partiet ensamme. Prokuratorn har tagit tidningen och satt sig att läsa i den. Plötsligt utropar han: är står, att det äfven skall framläggas tt lagförslag om skoltvångets upphäfvande. Ohacun å son tour! Nu är det pedagogen, som råkar i berserkaraseri och springer upp. Åter förmanar presten honom, då det plötsligt ropas: , Äfven läkareverksamheen skall frigifvas, och ett lagförslag skall öreläggas riksdagen om ultöfvande af icke vutoriserad läkarepraktik. Turen är nu hos loktorn. ,,Qvacksalfveriet skall beskyddas af staten. Kloka gubbar och galna gummor skola ostraffadt ega rätt att döda folk, i konseqvens af en missförstådd frinetsidö! — ,, Varen lugna, käre vänner— predikar presten — I fån ej låta förblinda er af de personliga iniressena. — ,Men hvad säger ni då om löken på laxen, herr pastor? Frimenighetslagen skall inyo fram för riksdagen. Det sista var det värsta; den flegmatiske presten, som lugnt blifvit qvarsittande vid bordet, medan alla de andra sprungit upp, far nu sjelf upp som en raket och börjar en dundrande predikan mot dessa frihetsmän, hvilkas extravaganta ider slutligen skola leda till afskaffandet af all religion och — alla prester. Spelet kunde ej fortsättas; allt var upplösning och förvirring, och med Virgilius slutar berättelsen: ,,Steteruntque come, vox faucibus hesit. — Om jag skall uttala min personliga åsigt, så måste jag erkänna, att de fyra goda borgarne mycket väl kunde ha fortsatt sitt spelparti i lugn och godt mak; ty faran var i sjelfva verket alls icke så stor. Vi skola nu se, på hvad punkt dessa fyra saker för närvarande stå. Hvad nu för det första sakförarelagen angår, så går den ut på att upphäfva det närvarande sättet för sakförares anställande vid de olika instanserna, i det dessa nu måste ha kungligt tillstånd att procedera på prof vid de serskilda rätterna. Enligt den nya lagen, skall enhvar, som uppfyllt vissa vilkor (att ha tagit sina examina med ett de olika rätterna motsvarande betyg), derigenom eo ipso ega rätt att procedera vid domstolarne. Ett häftigt motstånd har uppstått mot denna lag, dels grundadt på den vigtiga invändningen — hvilken för öfrigt äfven gjorts mot de följande lagförslagen — att den endast är en lappverksreform, som ej längre skall duga när den stora, länge bebådade reformen af rår rättsvård blifvit genomförd (nämndeller juryinstitutionen), dels grundadt på sociala hänsyn. Man befarar nemligen att genom densamma öppna dörrarne för bränvinsadvokatyren och att konkurrensen med de verkligt hederlige sakförarne skall göra, att desse ej skola kunna häfda en sådan ställning i samhället, som man måste önska en så vigtig embetsklass. Öfvergå vi dernäst till skoltvångets upphäfvande, så är denna sak ännu blott ett embryo, en förfrågan, som ännu ej blifvit ill ett lagförslag. En lagstiftare i folkehinget gjorde den interpellation, huruvida ministeriet vore böjdt att upphäfva skolböerna och den tvungna skolgången här i andet, med andra ord den allmänna förligtelsen att blifva undervisad. Härpå svarade ministeriet naturligtvis nej. Gud väligne det derför! Jag ser först i dag i en krift, att jag lefvat i en illusion, då jag ittills trott, att alla menniskor här i lanlet kunde läsa och skrifva. Det tredje lagförslaget är lagen om friifvande af icke autoriserad lålkarepraktik ller, såsom man mera populärt kallar den, dvacksalfverilagen. Hvad denna angår, å är den redan ihjelslagen. Ieke blott äkarne, hvilka i Köpenhamn uti det melicinska sällskapet bållit ett stort meeting, wars förhandlingar utgifvits trån trycket, örklarade sig emot den, utan opinionen i llmänhet var ej heller för den, ty ehuru mekligen homöopater, kloka gummor och iknande personligheter ha en stor frevens, bestå deras kunder dock mestadels f den oupplysta och okunniga hopen, mean alla förnuftigt tänkande göra gällane, att man genom att autorisera dessas erksamhet utsätter medborgarnes lif och elsa för de största saror. Äfven flera idningar uttalade sig emot lagen och viade, att den endast var en missförstådd onseqvens af den allmänna frihet, som är äfdad genom grundlagen, och att dess ntagande skulle medföra lika stora faror om t. ex. apotekareprivilegiernas frigifande. Det var under sakens behandling landsthinget derför med rätta, som den amle berömde statsekonomen professor avid, f. d. finansminister, höjde sin varande röst mot hvad han kallade , frihetsänsleriet, en varning, vägande desto era i vågskålen, emedan han sjelf är en ir politiska utvecklings bärare, som var. —5 — — TDÅ —8 —