Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1868, sida 2

iA ds ki kkAUAm 3 dagen. Religionssrihetsmöte i De Ia Croix salong. Ett af åtskilliga inbjudare föranstaltadt möte i De la Croix salong egde rum i Fredags afton och bevistades af ett så stort antal personer, som den till trängsel fyllda salongen kunde rymma. Mötet öppnades på inbjudarnes vägnar af fil. d:r Nyström med en hemställan till församlingen att utse en ordförande, och uttalades då den önskan, att d:r Sohlman måtte åtaga sig uppdraget, hvilket han till en början afböjde under förklaring, att han ansåg lämpligast, att någon af inbjudarne, som föranstaltat mötet och närmare kunde angifva hvad dermed åsyftades, utsågs härtill. Då församlingen emellertid fortfor i sin uttryckta önskan, åtog sig d:r Sohlman slutligen att leda förhandlingarne, på det att icke, såsom han yttrade, tiden måtte onödigt förspillas på denna förberedande åtgärd. Den härefter uppkomna diskussionen, berättar A.-B., rörde sig hufvudsakligen kring tvenne frågor: 1:o ega vi här i Sverge en tillräcklig religionsfrihet, ech 2:o huru långt bör denna frihet utsträckas? Kyrkoherden Ekdahl ansåg en begränsning af ämnet nödig för diskussionen och uttalade den åsigt, att alla kristna bekännare borde vara berättigade att fritt få utöfva sin religion. Om hedningarne kunde här icke blifva fråga, och icke heller ville talaren medgifva religionsfrihet åt mormonerna, hvilka han betraktade såsom en afart af hedendomen. Hr L. Alm trodde, att den rätta begränsningen vore gifven i regeringsformens 16 S, som stadgar att en hvar skall skyddas i fri utöfning af sin religion, såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Hr Drake visade, att 1860 års förordning och konventikelplakatet af 1858 stå i fullkomlig strid med regeringsformens 16 Å, och framhöll det tryckande och olyeksbringande tvång på samvetsfriheten, som dessa förordningar utöfvade. D:r Nyström ådagalade ännu tydligare hurusom dessa förordningar innehölle stadganden, hvarigenom grundlagens bud blifvit inskränkta, och visade med offentliga handlingar, att 1809 års konstitutionsutskott konseqvent hyllat de liberala principer, som uti ifrågavarande grundlagsbud uttalas, samt förfäktat dem mot de försök som gjordes vid nämnda ärs riksdag från statskyrkans sida att inskränka religionsfriheten. Så hade, då fråga uppstod om den religion honungahusets medlemmar borde bekänna, konsktitutionsutskottet förklarat, att dess manliga medlemmar, som kunde ärfva tronen, borde tillhöra den rena evangeliskt-lutherska läran, men att prinsessorna kunde bekänna hvilken rekgion som helst samt fritt öfvergå från en troslära till en annan; tilläggande talaren, att om en svensk prinsessa hade denna frihet, borde samma frihet naturligtvis äfven vara förunnad hvilken undersåte som helst och förutvarande inskränkningar i detta fall genom regeringsformens 16 S vara uppnäfda. D:r Lerysohn häntydde på den tid, lå Sverge gick i spetsen för religionsfriheten, då Gustaf Adolf kämpade och dog för densamma. Det var Sverge, yttrade talaren, som betryggat protestantismen och rerksammast bidragit till uppförande af den stora dömen, hvari Luther ingöt sin unde. Denna tid hade följts af religionswång i vårt land, vidrörande talaren huru som judarne långsamt och endast steg för steg vunnit det lilla mått af religiös frihet le nu egde. Alla de talare, som uppträdde, besvaade den första frågan med ett bestämdt nej, och det bifall, hvarmed den uttryckta inskan, att regeringsformens 16 S nu verkigen måtte blifva en sanning samt de dand lossas, som trycka samvetsfriheten, selsades, vittnade om, att den anda, som ifvade hela denna stora folksamling, var ör oiuskränkt samvetsfrihet. Ordföranden meddelade åtskilliga uppysningar om frågans närvarande ständ