Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1868, sida 2

ningar 1 hurvudstaden, hvilket blivit al utskottet afstyrkt. Här uppträdde först motionären i ämnet hr Kinmansson och talade för anslaget, hvilket han dock var villig att nedpruta till det af törsta kammaren beviljade beloppet at 5,000 rår. Flera af hufvudstadens representanter sökte också visa den stora betydelsen tör hela landets kultur af detta anslags beviljande. Men intet hjelpte. Andra kammaren var obovcklig och biföll utskottets yttrande med 97 röster mot 46. Så gingo elt per pun ber utan debatt, mer rir man kom till den 35:te, som tillstyrkte, att vppkommande besparingar å de extra anslagen till folkundervisningen måtte af Kongl. Maj:t få användas till folkundervisningen tillhörande ändamål — uppträdde hr Siljeström med en längre interpellation till chefen för ecklesiastikdepartewentet, beträffande de anslag som af dessa besp-ringar v-gätt till vissa pädagogi ka tidskrifter. Det var särskildt sden af seminariito c-ndaren d:r Anjou i Linköping utgifna ,, Tidning för solkskolan , som talaren upptog till granskning, med sanledning af en der förekommande uppsats om det amerikanska skolväsendet. Talaren antörde rågra utdrag vdenna uppsats, som i sanning röjde en egendo nlig uppfatwing af den alnänna undervisningen från en seminariiföreståndares sida, tyckande sig hr Siljeström såväl i detta som åtskilliga andra fall röja en pietiskisk tendens hos chefen för ecklesiastikdepardementet. hylken han ej kunde gira. . Denna interpellation hade bordt vara sör at anmäld i kammaren, då den å susan tvifvel kommit att blifva utförket diskuterad. Nu besvarades den af statsrådet Carlson med mycken finess. Ordet vore, yttrade han, lyckligtvis i Sverge fritt, såväl i tal som skuft, och departementet hade icke, med det understöd det lemnade vissa pädagogiska tidskrifter, dermed sansett sig böra eler kunna öfver dem utöfva någon censur, varande alltså icke i minsta mån ansvarigt för deras innehåll; sden åberopade uppsatsen hade först i går kommit till statsrådets kännedom. Hvad kristendomsundervisningen anginge, vore talaren af den mening, att kristendomens anda borde genomtränga allt vårt vetande och görande, men ville visserligen ej att detta läroämne skulle allttör mycket inskräkta på öfriga kunskapsämnen, hvarom folkskolans inspektörer erhållit til-äckgt besked. Såsom man lätt finner, kunde ett sådant tal ej annat än vinna anklang hos kammarens majoritet, hvadan interpellationen ledt till en triumf för statsrådet Carlson, något som antagligen ej varit dess mening). I Måndagens aftonplenum gingo öfriga momenter af åttonde hufvudtiteln hastigt och lustigt. Jag tror mig finna frågan med ja besvarad — ljöd det oupphörligt från talmannens läppar, och när en mängd senkomna representanter inträdde i kammaren, funno de till sin öfverraskning hela hufvudtiteln expedierad. OmeI delbart derpå följde den nionde (pensionsväsendet), och så gick äfven den under aftonens lopp med en och annan nedprutI ning. Man fastnade i gårdagens plenum på fiskeristadgan, så att den långa diskussionen derom tvingade åter till aftonplenum för behandling af det ständigt återkommande tvisteömnet: bankorinstens användning. Bankoutskottet hade tillstyrkt att hela den upplupna bankovinsten för 1866, jemnad till 2,100,000 rdr, skulle till statsverket öfrerlemnas dock så att utbetalningen ej skulle ske förrän under år 1869. — Hr Mannerskantz hade i sin reservation yrkat denna summas nedsättning till 1,500,000 rdr och hr Agardh till ca million, hvaremot hr Wijkander yrkat hela vinstens utlemnande under år 1868. Här voro således olika meningar beträffande först beloppet och derefter tiden för aflemnandet. Första kammaren hade antagit hr Wijkanders reservation, och resultatet af andra kammarens långa debatt blef, att summan nedsattes tin s, 500, 000 rdr (med 99 röster mot 45, som påyrkade 2,100,000 rdr), samt att tiden fastställdes till 1869, hvilket beslut fattades, med 69 röster mot 66, som påyrkade medlens utlemnande under detta år, på de tider, som bankofollmäktige funno lägligt. Under debatten framhölls å ena sidan behofvet af förökning utaf bankens grondfond för myntvärdets upprätthållande, för riksbankens förmåga att dominera äfven privatbankerna, för vinnande af större låneressurser m. m., hvaremot å den andra visades, att bankens grundsond, som kunde beräknas till 29, 000,000 (då tvenne års vinster till regeln alltid innestodo i banken), vore stor nog att drifva en ännu långt större rörelse än svenska riksbankens; att den metalliska valutan ej ovilkorligt berodde på grundfonden, enär denna kunde förökas med hundratal af millioner, utan att metalförrådet dermed behöfde förökas; att undertryckandet af Iden uppblomstrande enskilta bankrörelsen skulle utgöra den största finansiella olycka, som kunde träffa vårt land; att ett par millioner för lånerörelsen betydde söga, börande i alla fall ej åstadkommas genom folkets med tvång utkräfda skatter, utan: genom frivilliga depositioner af gjorda be-! sparingar. Slutligen apostroferades hrr bankofullmäktige för de af dem uttalade) svårigheter att aflemna 1866 års vinstmedel inom detta år, hvilket jemfördes . ( t med en enskild banks oförmåga att inom två år lemna sina aktieegare deras vinstutdelning, eller egarens af 30,000,000 idr oförmåga att utbetala en ränteliqvid om ett par millioner. — Vidare visades, att omj:t riksgäldskontoret måste upptaga lån inom I landet af de 2 millioner, hvarom nu vars( fråga, för att verkställa sina utländska su liqvider, så komme detta att göra en påkänning på metallförrådet lika mycket I 1 : som om beloppet utlemnades af banken. Alla dessa skäl vunno dock föga afscende inför den rådande omtanken om ic kens säkerhet. I dag har man ändtligen fått något)! hemta andan efter de många sortsalta plena, hvilken särskilt jagat de stackars i! i 1 1 kanslisterna till öfveransträngning, då de nu måste inom kort tid aflemna sina kon