Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1868, sida 3

— producerar ,,pennritningar med obestridllig lätthet, om ock ej med synnerlig talang, och då han har sin läsgiriga publik, loch produkterna äro af den tarfliga bessskaffenhet, i saknad af all slags inspirastion och fantasi, som de, vi här ha framlitterära industri. En förtjenst ega åtgår genom kakelugnens massa, så att saf Pehr Thomasson. Stockholm. Sigfrid dubbla fönster och det på goda skäl. Hvad ventilationen angår, så vill han ha densamma tillvägabragt dels derigenom, att en kanal för inströmning af frisk luft denna luft kommer uppvärmd in i rummet, och dels derigenom, att en utströmningskanal går från rummet in i skorstenspipan med en öppning vid golfvet, hvilken genom en ventil kan öppnas och slutas mer och mindre, allt efter omständigheternas kraf. De närmare detaljerna vid denna ventilations inrättning finner läsaren klart och enkelt framställda i boken. Det vore önskligt, att de råd, som förf. gifver, efterkommes äfven i vårt land, ty man kan antaga, att en af de väsentligaste orsakerna till det otillfredsställande helsotillståndet, särdeles inom de lägre klasserna i vårt land, är den qvafva och osunda kammarluften. Vallslickan och Grefven. Pennritning Flodins förlag. 1867. 1867. gon flitigare novellsabrikant inom Sverges Lull-Tufve. Pennritning af Pehr Thomasson. Stockholm. F. C. Askerberg. Det gifves icke och har aldrig gifvits nålatt de ej stöta genom ett så ohyfsadt, landamären än Pehr Thomasson. Han för oss, är det mer än sannolikt, att han kommer att länge nog bedrifva denna minstone dessa begge små berättelser, nemligen den negativa, att de ej skildra så tvetydiga tilldragelser och förhållanden, ehuru här och der med svulstiga fraser uppblandadt språk, som flera föregående noveller. I , Vallflickan och Grefven löses intrigen så som man af titeln kan sluta; i alla stycken på prosa eller på vers, hvari en vallflicka och en grefve eller en prins förekomma, ha desse ju fått hvarandra, och det merändels till följd af vallflickans ädla sinnelag, som i längden öfvervunnit den förnäma sadrens eller modrens motstånd. Hvad under att det går här på samma sätt? , Lull-Tufve är en hvardagshistoria hvardagligt framställd — vare det nog sagdt. En bondeplågare. Pennteckning ur folklifvet af Petter Jönsson. Stockholm. Albert Bonnier. 1867. Denna ,pennritning är tillverkad i Pehr Thomassons manr, och det är nära nog allt hvad man kan säga om den. .Petter Jönsson har icke uppnått sin mästare, och följaktligen kunna vi, som icke tillhöra denne novellists beundrare, icke loforda hans imitatör. Viljan har emellertid sannolikt varit god; han sträfvar uppenbarligen efter att moralisera genom sin skildring af de med hvarandra kontrasterande personerna. Att tendensen sticker otympligt fram, att den lilla berättelsen saknar all enhet och hållning, är icke viljans skull utan förmågans, och derför kunna vi ju ej förebrå Petter Jönsson, då , ultra posse nemo opligatur. Olof IIaraldsson. Romantisk berättelse ur Skandinaviens äldsta historia af Wilhelm Aurell. Stockholm, tryckt hos Bergström Lindroth, 1867. Denna lilla berättelse är egentligen icke annat än en något romantiserad framställning af hvad sagan förtäljer om första delen af Olof den Heliges regeringstid. Författaren följer troget sagans fotspår, och ofta gör han icke annat än refererar; den som förut läst sagan eller endast en vidlyftigare norsk eller svensk historia finner också i hela berättelsen föga annat än gammalt bekant. För den mera bildade är derför denna bok af föga intresse; den, som återigen icke närmare känner till den store norske konungens historia, torde deremot vara intresserad at den just derför att den så troget återgifver innehållet uti den så läsvärda sagan. Stilen är korrekt och ganska ledig, och i allmänhet har hr Aurell uti dialogerna låtit personerna uppträda i enlighet med sagornas tonart; oftast citeras yttrandena ordagrannt efter sagan. Han har, säger han, ,,icke funnit skäl uti att för mycket omstöpa det gamla, karakteristiska, kärnfulla, äkta nordiska li elementet, som förefinnes i källorna för denna berättelse, och han har gjort rätt deri, helst vi förmoda, att han icke varit vuxen den uppgiften att röra sig med romanförfattarens hela frihet på det historiska området. Å andra sidan hålla vi före, att en romanförfattare med verkligt skapande förmåga och öfriga egenskaper, som betinga producerandet af en god roman, skulle i dessa längesedan förflutna tiders häfder finna rika stoff för romantiska berättelser. Andra länders romanförfattare ha icke låtit skrämma sig af tidsafståndet och andra dermed i sammanhang stående svårigheter, utan med framgång bearbetat ämnen hemtade trån medeltiden och till och med behandlat dem, som äro si lånade från hedendomens dagar. Det förstås dock, att ett af de förnämsta vilkoren för fyllandet af en sådan uppgift är en noggrann kännedom om förflutna tiders förhållanden, samhällslif och seder, samt att den, som icke eger den, gör klokast i att hålla sig lika långt från den sjelfständiga skildringens bana som hr Aurell.