Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1868, sida 2

verk, tillhöriga ett här grundadt koppargrufvebolag; men sedan bolaget i brist af kapital blifvit upplöst, återtog Andersson sitt rörliga lif såsom naturforskare och jägare. Under den resa han nu företog, och hvarvid han utforskade flera hittills okända trakter, möttes han af den olyckshändelsen, att en vild noshörning sårade honom i ena låret, hvarigenom han blef tvungen att för månader ligga en hjelplös krympling i sitt tält. Återkommen från denna expedition skref han en berättelse om sin resa, publicerad under namn af ,,The Okovango. Kort härefter, år 1861, gifte sig Andersson med miss Aitchison, en syster till sekreteraren si poststyrelsen härstädes. Med sin unga hustru begaf sig Andersson nu tillbaka till Otjimbinque i Damaraland, hvarest han samlat en betydlig förmögenhet i landets produkter. Från denna plats ämnade Andersson öppna en fördelaktig handel genom att förse elefantjägarne med deras behof och deremot sända boskap, elfenben och strutsfjädrar till Cap. Allt gick väl till en början och mer än en hjord nedsändes till Cap öfver Orangefloden. Men nu började ett olyckligt krig mellan damarerna och namaduerna. Andersson var bosatt i damarernas land, hade af dem njutit gästvänskap och ansåg dessutom att damarerna hade rätten på sin sida. Då derför kriget lutade till namaquernas fördel och damarerna voro nära att blifva underkutvade af sina starkare och mer krigsdugliga grannar, stälde sig A. i spetsen för damarerna, försåg dem med eldvapen och ammunition, inöfvade dem i ordentlig krigsföring och stälde sig slutligen i spetsen för dem såsom deras krigshöfding. Damarernas sjelfständighet blef äfven härigenom räddad, men segern var dyrköpt för Andersson. Namaquerna, hvilkas hätskhet mot A. kände inga gränser, uppsnappade A:s hjordar den ena efter den andra och bragte honom härigenom från välstånd till fattigdom. Men härmed var ej måttet rågadt. Vid ett anfall af namaquerna på den plats, der A. residerade, blef han öfrvergifven af sina fega vänner damarerna, för hvilka han offrat så mycket. Men utan att förlora modet, kämpade A. med de få, som förblifvit trogna, mot öfvermakten, tills en kula krossade hans ena ben. Huru A. kunde undkomma med lifvet ur denna strid, är hardt nära ett underverk, då man betänker namaquernas hämdlystenhet. Genom sin trogna hustrus och ett par vänners hängifna omsorger lyckades Andersson att öfverlefva sitt svåra sår; men då han nio månader senare anlände till Car; dömdes han af läkarne på platsen att blifva en krympling för lifvet. Under sitt uppehåll härstädes sysselsatte sig den rastlöse mannen med ett nytt arbete, kalladt Syd-Afrikas fåglar, ett praktverk i sitt slag. Men dess utgifvande fordrade Istörre kapital, än den då utarmade A. kunde disponera. Den firma i London, Day Son, med hvilken A. underhandlade om verkets publicerande, ferdrade 3,000 pund sterlings garanti, innan den ville påbörja det dyrbara planschverkets tryckning. I Genom subskription i kolonien och England lyckades dock A. erhålla den nödvändiga garantien och verkets tryckning påbörjades, så att det torde kunna publiceras redan detta år. Men A. skulle aldrig bevittna detta arbetes utgifvande. Emellertid hvilade ej Andersson. Ehuru sjuk till kroppen och nära utfattig till följd af Damarakriget, begaf han sig ånyo 1866 i Maj tillbaka till Damara. Till en början lyckades hang handel temligen väl, men snart började hang gamla fiender, namaquerna, röra på sig. De uppsnappade och qvarhöllo den ena af Anderssons sändningar af elfenben m. m. efter den andra, och slutligen såg han sig nödgad att upphöra med denna handel. Han beslöt nu att framtränga nordligare och öppna en handel mellan de hvite jägarne söder om floden Cunene och de portugisiska besittningarna norr om samma flod. Sista gången han blef sedd af någon från Cap var i Maj 1867. Hans helsa var då mycket klen, men hans beslut att framtränga norrut stod fast. Hvilka hans öden sedan voro, tills han den 4 Juli afled, finner ni närmare berättadt i följande bref från en landsman, Axel Eriksson, hvilken åtföljde A. under hans sista resa, skrifvet till en annan svensk, hr T. G. Een, hvilken för A:s räkning uppehöll sig sydligare, närmare kusten. Detta bref, dateradt den 24 Juli, träffade Een i OktoI ber, och först i dag har det hit anländt. Så är en af de män död, som i fjerran trakter bidragit att med beröm sprida det svenska namnet. Hvad Andersson uträttat torde kunna ställas i jemnbredd med en Livingstone eller en Bruce, En närmare kännedom om det inre af sydvestra Afrika, ett land, som ligger så nära de europeiska kolonierna och dock är af dessa så litet kändt, är naturligen den första frukten af A:s arbete. Men det stannar icke härvid. En ömsesidig bekantskap leder till ett utbyte först af produkter och sedan af ider. Och det är på sådant sätt. man kan säga, att en Speke och en Baker eller en Andersson äro förkämpar för civilisationen och kristendomen, äfven om de ej, lika med Livingstone, komma med bibeln i hand i den uteslåtande egenskapen af missionärer. Sådana mäns exempel mana till efterföljd, och måhända är den tid ej så långt aflägsen, då kristna hymner komma att ljuda, der man förr hörde endast skallet af vilda krigsrop. Men det är ett faktum, att, medan civilisationen går med jemna steg framåt, inkräktande allt mera på de vilda folkslagens om-råde, dukar det svaga redskapet derför under: Dock må vi ej klaga, när en man ryckes bort, som mera än andra tjent mensklighetens intre-— sen. Snarare må vi glädja oss, att, sedan, Van utfört ett godt arbete för det allmänna, har, slutligen funnit hvila från de mödor, hvarpå hans lif var så rikt. Ära åt honom, som, glömsk af eget intresse, arbetade för menskligheten r,ch ej tröttnade, fast motgångens hand föll tv.ng på honom. Och den ära han vunnit glädjer oss så mycket, den är ej ensamt hans, den är ätven vår, ty han var ju svensk. T. Charles J. Anderssons sista dagar. (Ur ett bref, dateradt den 24 Juli 1867, från den aflidnes fhlislagara arh landa a 2—