Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1868, sida 2

Det är vär skyldighet, att på hr ecklesiastikministerns ord antaga, det denna grundsats är den verkligt ledande för hans handlingssätt, och att han icke begagnade den endast tillfälligtvis såsom en sköld för att betäcka en sårbar och ömtålig punkt i förvaltningen af hans embete. Vi äro likaledes på herr ecklesiastikministerns ord skyldiga att antaga, det den vidriga duasi-pietism, den argsinta opposition mot ett tidsenligt ordnande af folkundervisningen, det uppenbara syfte att göra skolan uteslutande fill ett verktyg i händerna på en trångbröstad, mot det medborgerliga lifvets utveckling fiendtlig sekterism, som framträder i nämnda tidskrift, ingalunda åtnjuter hans särskilda beskydd eller är en spegel af hans egna åsigter, utan endast haft tillfälle att utveckla sig i skygd af den proklamerade grundsatsen, att äfven redaktioner, som åtnjuta statsanslag, ega full frihet att verka för sin riktning, skulle den ock vara diametralt motsatt ecklesiastikministerns. Allt detta innefattas otvifvelaktigt i hr ecklesiastikministerns ord, när man, såsom tillbörligt är, betraktar dem som en uppriktig och ärlig förklaring och ej såsom en skygg och omanlig undflygt. Häraf följer — och det är detta vi vilja påpeka — att om en tidskrift af helt annan anda, redigerad af vetenskapligt bildade män med nit för skolans sak, skulle uppkomma, denna har under hr statsrådet Carlsons förvaltning att påräkna samma välvilliga tillmötesgående med hänseende till statsanslag som hr Anjous, utan att hr statsrådet skulle anse sina egna opinioner i skolfrågorna bestämmande för bifall eller afslag på en anhållan derom. En sådan tidskrift är högligen af behofvet påkallad; det torde ej heller dröja länge, innan den ser dagsljuset, och det öppnar sig då för hr statsrådet ett tillfälle, som han måste anse vara välkommet, att i handling ådagalägga, det han verkligen bekänner den grundsats, som i Andra kammarens möte d. 16 dennes tjenade honom såsom en — under de förutsättningar vi här uppställt — fullkomligt tillfredsställande rättfärdiggörelse. Det är en besynnerlig och sorglig, men, som vi hoppas, öfvergående företeelse, att just under hr statsrådet Carlsons regime, i skygd af den sannt liberala princip för en ecklesiastikministers förhållande till sina underordnade tjenstemäns verksamhet, hvilken han nu offentligt uttalat, en för såväl den religiösa som den medborgerliga bildningens utveckling så skadlig tendens som den af hrr Anjou och Olbers representerade har vunnit ett så starkt inflytande på våra skolangelägenheter, detta i trots af den mäktiga inverkan som den motsatta riktning, i hvilken alla tidens ideströmmar, de vetenskapliga, teologiska och politiska, måste hafva utöfvat. Mången torde vara benägen att anse denna företeelse oförklarlig med mindre än att man antager en ensidig, om än något cacherad påtryckning ofvanifrån. Efter hr statsrådet Carlsons nu afgifna försäkran bortfaller äfven denna förklaringsgrund. Man har således endast att finna orsaken i , outredda naturkrafter och att arbeta på företeelsens försvinnande. Det är väl möjligt, att de obskuranter, åt hvilka ledningen af våra seminarier till en del blifvit anförtrodd, mena väl och uppriktigt sträfva för hvad de anse för sann upplysning. Men säkert är, att den stora majoriteten inom landets bildade klasser anser detta slags upplysning för en upplösning af skolans samband med lifvet, af dess motsvarighet till tidens mest trängande behof. Och vi vilja slutligen icke heller dölja, att många, ganska många, befara, att en betydlig portion af hyckleri och karakterslåghet här såsom öfverallt, der en falsk pietism och en förnuftsfiendtlig dogmatism göra sig gällande, har kommit med i spelet. Staden och Länet.