Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1868, sida 2

Göteborg den 20 Nars. Vid slutet af andra kammarens sammanträde den 16 dennes kom en fråga på tal, hvilken, ehuru den nu uppdök oförberedd och erhöll en blott episodisk behandling, dock tilldrog sig en allmännare uppmärksamhet och sannolikt skall att vid ett kommande riksmöte föranleda allvarliga debatter. Kammaren var under nämnda sammanträde sysselsatt med åttonde hufvudtiteln, i hvilken förekommer en punkt, den 35:te, beträffande dispositionen af besparingar å anslagen till folkundervisningen. Denna punkt gaf hr rektor Siljeström anledning att af chefen för ecklesiastikdepartementet, hr statsrådet Carlson, begära en förklaring, som möjligen kunde häfva ,,de betänkligheter och den oro, som hos mången hade uppstått öfver den pietistiska riktning, hvilken man trott sig spåra i ledningen af skolans och isynnerhet folkskolans angelägenheter, och hvilken man ansett hafva ett stöd hos departementschefen sjelf. (Vi anföra här Dagl. Allehandas referat af saken). Talaren ville för sin del dock ogerna antaga, att så vore förhållandet, men åtskilliga otillfredsställande tecken visade sig, hvilka han ej kunde frånkänna en viss betydelse. Så hade han i sin hand en tidskrift, som, med understöd af statsanslag, utgifves i Norrköping af seminariilärare och folkskoleinspektörer, och på hvars krassa innehåll han lemnade åtskilliga prof. Men ej nog härmed. Seminariiadjunkten Olbers hade utgifvit (från tyskan öfversatt eller bearbetat?) ett opus ,,om åskådningsundervisningen, som till grund för sin uppställning af ämnena har antagit ,,de sex skapelsedagarne. Detta arbete, som, enligt hvad talaren påpekade, vore stridande mot allt sundt förnuft och menligt för all bildning, hade visserligen icke egentligen blifvit recenseradt, men dock fördelaktigt omnämndt i den nämnda tidskriften, hvilken, då den erhöll statsanslag, derigenom fått ett slags halfofficiel karakter. Den ifrågavarande boken var ock försedd med ett rekommenderande förord af en lektor vid seminariet för bildande af solkskolelärarinnor. Ehuru talaren ej kunde föreställa sig, att dylika åsigter kunde hafva något stöd hos departementschefen, skulle det dock för mången vara hugnande, om de betänkligheter, som i detta fall uppstått, kunde blifva häfda. På denna interpellation afgaf hr statsrådet Carlson ett svar, som visserligen icke spred mycket ljus öfver saken, men likväl innehöll ett moment, som är att taga fasta på. Hvad den ifrågavarande tidskriften angår, syntes hr Carlson ingalunda vilja inför riksförsamlingen och nationen dela ansvaret med dess redaktion för den riktning den representerar. Hr statsrådet uppställde en mycket liberal princip för statens ställning till tidskrifter, som af offentliga medel njuta understöd. Styrelsen kunde nemligen ej enligt hr statsrådets åsigt tillvälla sig något inflytande på en tidskrifts redaktion; detta vore stridande dels mot den stora sjelfständighet, som de underordnade tjenstemännen i vårt land egde, dels emot den tryckfrihet, som här vore rådande. Detta är, såsom man finner, en särdeles vacker och frisinnad grundsats, åt hvilken också hr ecklesiastikministern gifvit en obegränsad tillämpning i fråga om hr Anjous tidskrift.