Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1868, sida 2

Dagens post. TYSKLAND. ( Från Dresden skrifves den 15 dennes: ,Prins Napoleon inträffade här i går middag och mottogs — enär har reser inkognito — endast af konungens öfverhofmarskalk och polisdirektören samt af den härwarande franske legationssekreteraren, grefve Bretenil. En mängd nyfikna hade strömmat tillsammans; men man blef bedragen si sin förväntan att få se ett högtidligt mottagande. Prinsen var civilklädd; han uppehöll sig en stund vid bangården och reste derefter till Hotel Bellevue. Då han steg i vagnen, utbragte flera i Dresden boende fransmän ett lefve för honom. Högst påfallande är prinsens likhet med Napoleon I, och denna likhet frapperade alla, som ihågkommo den förste kejsaren från hans vistelse i Dresden under åren 1812 och 1813. Efter sin ankomst till hotellet begaf sig prinsen genast till konungen, besökte derefter målningssamlingarne, deltog i en festmåltid hos konungen, öfvervar en del utaf teaterrepresentationen och slutade dagen med att bevista en soiröe hos kronprinsen. Från Leipzig skrifves, att prinsen inträffade der den 15 om förmiddagen. Prinsen tillbragte äfven här dagen med att bese stadens märkvärdigheter och reste dagen derpå till Weimar. FRANKRIKE. Brochyren om den napoleonska dynastien börjar så: , Vi hafva hyst den tanken att jemföra de åtskilliga yttranden af folkviljan, som under tvenne republiker och tvenne kejsardömen grundade den napoleonska dynastien. Det har förekommit oss, som det af denna märkvärdiga jemförelse skulle kunna framgå en politisk lära för historien. Brochyren framställer sedan en parallel mellan onkeln och nevön, hvilka .begge räddade Frankrike från afgrunden, och begge tre gånger valdes. Trettio millioner valsedlar från franska folket äro den napoleonska dynastiens rätt till thronen. Brochyren fortfar sedan sålunda: y det ögonblick, då den författning, som bildar fundamentalakten mellan folket och kejsaren, blir föremål för mer eller mindre öppna anfall från alla koalitioner och oppositioner, har det synts oss vara nyttigt att ånyo framställa denna för publikens ögon och påminna om de omständigheter, som vållade dess tillkomst. Om författningens grundvalar äro fasta och icke kunna förändras på annat sätt än genom en folkomröstning, så bär sjelfva författningsverket progressiva förbättringar inom sig. Detta hafva dekretet af den 24 November 1860 och brefvet af den 19 Januari 1867 bevisat. Efter att derefter hafva uppräknat åtskilliga vigtiga åtgärder och betecknat dem som ett framåtskridande af kejsaren på den liberala banan, försäkrar brochyren, att , dessa anordningar på visst sätt motsvara den innersta kärnan af författningen, sluta sig till alla yttranden af friheten och i detta afseende varit lika djerfva som fruktbringande förändringar. ENGLAND. Öfverhuset var den 14 dennes ovanligt talrikt besökt, t. o. m. utaf medlemmar af underhuset, trots den dragningskraft, som den irländska debatten i underhuset utöfvar. Det hade nemligen blifvit bekant, att hertigen af Argyll (storsigillbevarare i Palmerstons sednaste kabinett) skulle yttra sig om Disraelis bekanta förklaring i tidningarne, (till gendrifvande af Russells påstående om, att han följt en oärlig politik i reformfrågan), samt att man kunde vänta en hetsig debatt mellan Argyll och den nye lordkanslern Cairus. Ryktet hade alltså talat sannt; ordvexlingen blef icke blott häftig, utan äfven personligt närgående. Hertigen af Argyll jemförde lord Russells ,ärliga politik med Disraelis ,fintliga och ovärdiga, och påstod, att den nuvarande premierministern i grunden alltid bekämpat hvarje liberal reform, men likväl hade djerfheten att påstå, det reformtanken utgått från honom. Disraeli har under en lång följd af är gjort, hvad han nu förnekade, och förnekar nu hvad han förut gjort; hans egentliga politik har bestått uti att draga landet och parlamentet vid näsan. Lordkanslern, som lemnade ullsäcken, för att uppträda som ministeörens målsman, blef hertigen icke svaret skyldig. Han upplyste, att just de bestämmelser och tillägg i reformlagen, som man nu begagnade till anfall och beskyllningar mot torypartiet, hade påtvingats detta parti af de liberala. Hvad hertigens öfriga utfall mot Disraeli angick, så förekom det honom (Cairus) fegt och ovärdigt att anfalla premierministern i öfverhuset, der han icke vore i tillfälle att försvara sig; för öfrigt var det hans åsigt, att Disraeli nog skulle genDD