LYUIEbURY. HANDELS-1 ÄLAAAA3 NEO REK genom någon lärd undersökning om guds begreppet, utan genom det faktum, att c Jens menskliga fäder, som dock äro be häftade med synd och ofullkomlighe kunna åt sina barn bjuda sten i ställe för bröd. Då han vill törmå sina åhö rare att upphöra med de ängsliga om sorgerna för kläder och föda, så gör ha: icke en vetenskaplig utredning af försy nens begrepp; han endast frågar, om e lifvet är mera än födan och kroppen mer än kläderna, och sluter deraf, att de makt, som gifvit oss lifvet och kroppen äfven måste hafva sörjt för medel till bå das uppehälle. Eller han hänvisar på fi tets liljor och på fåglarne under himme len, hvilka synbarligen stå under den evi ga godhetens hägn, och sluter deraf at menniskan, som onekligen har ett vid: högre lefnadssyfte än något annat af de skapade, omöjligen kan af Gud förgätas Jesu lära utgöres ej af dogmer, d.v.s teoretiska förståndssatser, utan af sedligt-religiösa erfarenhetssatser angående Guds väsende och det religiösa lifvets angelägenheter. Men ej blott formen af hans lära, äfven sjelfva andan af densamma, såväl som af hans verksamhet öfverhufvud, var helt och hållet odogmatisk. Ingenstädes kräfver han af sina åhörare instämmandet i vissa lärosatser, betraktade såsom de , allena saliggörande. IIjertats omvändelse, sinnelagets renande, den inre menniskans pånyttfödelse — detta är det verk, han hos menniskorna vill genomföra. ,Bättren eder, ty himmelriket är i annalkande! Ett nytt bud gifver jag eder: I skolen älska hvarandra inbördes! — så lyder grundtemat i hans predikan. j på åvägabringandet af vissa meningsörändringar, utan på en vida djupare förndring: på omskapandet af menniskans vilja och uppsåt syftar hela hans verksamhet. De städer, öfver hvilka han roar sitt ve, kallar han ej derföre otrogna, emedan de icke omfattat tron på treenigbeten, på arfsynden, på hans underbara ödelse o. s. v. ty alla dessa dogmer hade ju ännu ej blifvit bildade, då Jesus lefde och lärde. Han uttalar sin förkastelsedom öfver dem, derföre att de ej velat öfvergifva sitt verldsliga sinnelag, sitt fikande efter det jordiska goda, för att redigt, allvarligt söka efter ,,de ting, som ofvantill äro. Och när han till den botärdiga synderskan säger: ,din tro har frälst dig! månne han väl dermed vill säga: ,emedan du tror, att jag, Jesus af Nazareth, tillika är den andre personen i den gudomliga treenigheten; att i min person äro utan sammanblandning och utan förvandling förenade två naturer: en gudomlig natur och en mensklig; att jag, sjelf oskyldig, skall på korset utstå Guds vrede till straff för menniskornas synder — emedan du tror dessa satser och åtskilliga andra, som med dem stå i sammanhang, så har du den rätta tron och visshet om evig salighet! Aldrig har någon af kristendomens grundror blifvit så karrikerad, så afklädd sin rätta, ursprungliga mening, som den bibliska läran om den saliggörande trons betydelse det har blifvit genom kyrkans ,rättogna uttolkning, d. v. s. förvridning af detta begrepp. Jemförde med hvarandra, förhåller sig det bibliska trosbegreppet till det ortodoxa ungefär såsom det blomstrande menniskoanletet till den målade vaxbildens fadda drag eller såsom den friska ängsblomman till konstfärdighehetens doftlösa efterhärmningar. Ått i dess ursprungliga renhet och djup åter framställa kristendomens lära om betydelsen af att tro på Kriskus, detta är en af bibelvetenskapens maktpåliggande framtidsuppgifter — en uppgift, hvars lösning dock ej kan försökas inom tidningspalternas knappa utrymme. Hvarje ny skapelse inom andens verld begynner med en kritik af det törut bestående. Så måste äfven hvarje ny relision vid sitt uppträdande ställa sig i ett kritiskt förhållande till de föregående religionerna. Den religionsform, till hvilken Jesus stod i ett omedelbart förhållande, låter, såsom bekant är, sammanfatta sig i begreppet lagen. I sin lag fann det judiska folket den yttersta grunden till sin upphöjdhet öfver den laglösa hedendomen ; lagen förelästes och förklarades alla sabbather i synagogerna; i lagen hade Jesus sjelf alltifrån sin ungdom blifvit undervi sad; hans sedliga och religiösa medvetande hade sålunda till en början varit ,under lagenk. Den första uppgiften för Jesu eget sedliga arbete blef således den att intaga en bestämd ställning till lagen, antingen -ansluta sig till eller uppträda emot densamma. Denna sin ställning till lagen angifver Jesus nu i första delen af den märkvärdiga bergspredikan, denna , det äktaste af det äkta, , kristendomens program-, såsom man benämnt densamma. Här undersökes kritiskt en serie af de vigtigaste budorden till deras begrepp, för att gifva stöd åt tillämpningen: ,, Utan att eder ittfärdighet öfvergår de skriftlärdes och