AAAi — Den största frågan. II. . I snart nitton århundraden har de kristna religionen varit den mest bety i dande af de krafter, som bestämma gån gen af den verldshistoriska utvecklinger Under denna långa tid har kyrkan genom gåätt djuptomfattando omgestaltningar Trån ett, mens!lligt att tala, oansenlig ursprung har hon inom en jemförelsevi ganska kort tid vetat göra sig underdå niga alla de folk, hvilka samtidigt me eller efter kyrkans stiftande spelat någo: framstående roll på historiens skådeplats Under mer än ett årtusende var kyrka allt för dessa folk. Hon ej blott beherr skade deras tänkesätt och samveten, utar regerade äfven med en maktfullkomlighet hvars ursprung föregafs vara ett gudom ligt, staten, vetenskapen, konsten, all men niskornas handel och vandel. Hon val folkens moder och drottning, odlingens beskyddarinna, Guds högstbetrodda ombud och ställföreträderska på jorden. Denna kyrkans gyllene tidsålder har numera för längesedan försvunnit. Ej längre innehar hon den fordom så allrådande förnämsta platsen bland de makter, som föra nutidens kulturutveckling framåt mot dess mål. Den nya tiden, vår egen samtid, är för kyrkan en tyngande jernälder. Likt en fallen drottning, utan spira och krona, irrar hon omkring inom den moderna bildningens landamären. Hon, som en gång segerglad styrde sin triumfvagn fram öfver spillrorna af en bortdöende kulturperiod, är nu, besegrad, stadd i fullt återtåg. Hon, den fordna herrskarinnan öfver alla den menskliga samhällsverksamhetens områden, måste nu bevittna huruledes den sjelftänkande mannen bygger sin tro på eget omdömes grund, ej på kyrkans dekreter; huru bildningen försmår henne, huru vetenskapen stöter henne ifrån sig, huru skolan och det borgerliga lifvet frigöra sig från hennes förmynderskap. En gång utdelade kyrkan till menskligheten gudomlig nåd eller hotade med onåd; nu måste hon sjelf tigga om ett nådebröd hos , denna verldens barn och bekymrad fråga: , hvar finner jag väl en plats för mig bland alla dessa ,tidsandans tusende sträfvanden, som på skilda vägar gå mot samma mål — ett mål, som helt visst icke sammanfaller med mitt eget? Och hvarföre ha då i våra dagar samtidens bildningssträfvanden börjat syfta mot ett mål, med hvilket kyrkans mål, sådant hon uppfattar detsamma, ej är förenligt? Hvarföre Jigger der en sanning i den så ofta hörda utsagon, att vår tid är icke okristlig, men okyrklig? Hvartöre har vår tids andliga signatur blifvit den af att vara tiden för en oförsonlig kamp mellan — såsom ,,de renlärige säga — stro och otro — eller — såsom motpartiet anser — mellan kyrklig rättrogenhet och sann kristendom? Svaret på dessa frågor utfaller naturligtvis olika, alltefter den svarandes olika ställning till de hvarandra bekämpande lägren. ,Kyrkan, säger ,,den bekännelsetrogne, ,,kan ej sämjas med den moderna kulturen, derföre att flera hufvudsidor af denna kultur äro alster af vår tids antikristliga sinnesart; derföre att vi lefva i det stora affallets tider, som båda slutet af kyrkans jordiska utveckling. — ,Den! moderna kulturen, säga tänkaren, vetenskapsmannen och öfverhufvud de på förståndets vägnar bildade i våra dagar, måste förkasta kyrkans lära, derföre att hon, missförstående religiositetens väsende, sätter såsom proberstenen på sann kristlighet försannthållandet af ett visst qvantum dogmatiska lärosatser, hvilka dessutom äro ohållbara inför tanken, vederlagda genom den vetenskapliga forskningen, oförenliga med hela den nutida verldsåskådningen. Hvilketdera af dessa båda olika svar är nu ett uttryck för sakförhållandet i dess sanning? En skiljedomare behöfves mellan de tvistande parterna; ega vi tillgång till en sådan? Ja; en sådan finnes, och dertill en, som i sitt domslut aldrig tager miste. Historien sjelf, de förflutna tidernas historia, sitter till doms öfver vår tids sträfvanden. I den historiska betraktelsens ljus lära vi oss att skilja det, som i dessa sträfvanden beror på en förvriden uppfattning af den eviga sanningen och hvilket såsom sådant är hemfallet åt förgängelsen från det, som bärer sanningens och derigenom äfven framtidens insegel. — Vändom oss då till en öfverblick af hufvudepokerna i kyrkans historiska utveckling! Vi skola genom densamma hemta ledning för ett besvarande af frågan: är den ortodoxa kyrkoläran en sann eller en falsk tolkning af kristendomen? Om man med den kristna kyrkan förstår ett samfund, som sammanhålles genom den gemensamma tron på vissa dogmer eller teoretiska lärosatser — då kan man knappast säga att kyrkans stiftare