Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1868, sida 2

Sedan ungraren på detta sätt gifvit luft åt sin harm, fortsatte han sin berättelse: Den olyckliga modern vred sig vid bankirens fötter. — Se så! utropade han, — nog nu med onyttiga klagovisor! XXIXV. Fria, Jean afbröt honom. — Kunde ni se hvad som tilldrog sig? — Hitintills, svarade ungraren, — hade jag endast hört; men nu drog jag törhänget något åt sidan, så att jag såg den förfärliga scenen. Robert Kodom fattade barnet. — — Qvinnan sökte fasthålla det och ropade: — Nej, nej! Jag vill inte! Robert Kodom sparkade undan henne, grep blixtsnabbt omkring barnets hals och knäckte dess halsknota. — — — Förfärligt! arbröt Jean. — Jag hade ämnat störta fram, fortfor ungraren, för att rycka den olycklige lille ur mördarens händer. — — Men knappt hade jag tagit ett steg, förrän jag kände mig fasthållen af jernhå da näfvar. De båda maskerade männen, som jag hade sett jemte muraren, hade smugit sig efter mig. De fasthöllo mig. Jag sökte försvara mig, ty två män hafva ej lätt att öfvervinna mig; men de uslingarne hade tagit sina försigtighetsmått. Inom ett ögonblick var jag omsnärjd af tåg och bunden till händer och fötter. Då Wanda varseblef mig, kunde hon ej återhålla ett skri af förskräckelse.