Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1868, sida 2

ningen; ej mer än 8 lärjungar; för hvilka funnos 3 lektorer, som af ssatsverket uppburo tillsammans 7,500 rdr i löner. Alltså kostade hvarje lärjunges undervisning staten närmare 1,000 rdr om året. AÄtt nu begära ytterligare 2 lektorer, var något starkt. Enahanda siffror rörande de öfriga läroverken visade också, att det ej brådskade med deras utvidgning, särdeles som frågan om läroverkens organisation är under behandling i andra kammarens tillfälliga utskott för undervisningsfrågor, hvilket utskott lärer komma att visa, att en ganska stor misshushållning med statens medel eger um just i fråga om de många elementarläroverk, som den ena och den andra staden, under de gamla goda tiderna, förmått tillskansa sig. Såsom bekant har, just på detta område, det fordna köpslagandet lifligt florerat. Det s. k. decharge-betänkandet, på grund af konstitutionsutskottets granskning af statsrådets protokoller, har nu inkommit. Handelstidningen lärer väl komma att meddela detsamma i dess helhet, och jag vill då här endast erinra, att de obetydliga anmärkningar, som framgått utur utskottets granskning, visa huru samvetsgrannt den nuvarande rådkammaren fullgör sina åligganden. Ått granskningen skett utan förkärlek för regeringen från flera af utskottsledamöternas sida, är väl bekant. Det återstår nu att utröna om och i hvad mån man skall lyckas göra en statsaffär af hvad som här blifvit lagdt regeringen till last. Apropos: en statsaffär har verkligen varit å bane, med anledning af debatten om laboratoriibyggnaden för Svea artilleri, hvartill regeringen begärt ett anslag på 28,000 rdr, hvilken framställning förkastades hufvudsakligen på grund af de uppgifter, som lemnades af kommendörkapten Adlersparre derom, att skärgårdsartilleriets laboratorium blifvit till det omnämnda ändamålet upplåtet, förmenande hr Adlersparre, att Svea artilleri kunde låta sig dermed nöja, förvissad som han derjemte var, att skärgårdsartilleriet kunde under åtminstone ett och annat år undvara den afträdda laboratoriilokalen. — Härvid är likväl att märka, det detta hr Adlersparres yttrande sammanhängde med hans yrkande derpå, att alla dylika etablissementer af större omfattning borde förläggas till Carlsborg, för att ej vara så utsatta för en fiendes åtkomst, som de måste anses vara, då de ligga i eller bredvid hufvudstaden. Det väckte mycken uppmärksamhet, att en man i hr Adlersparres ställning öppet gjorde dessa invänningar mot en regeringens proposition, och krigsministern fann sig deraf så mycket mera besvärad, som han ej var i tillfälle att gendrifva hr A:s uppgifter. Redan i förrgår spridde sig det rykte, att statsrådet Abelin ingifvit sin afskedsansökan, och att han fordrat såsom vilkor för dess återtagande, att hr Adlersparre skulle afskedas från expeditionschefs-befattningen i sjöförsvarsdepartementet. Chefen för detta departement, grefve Platen, som var och är sängliggande, ville dock ej gå in härpå, enär han gillade hr Adlersparres åsigter; alltså skulle man nödga äfven honom att begära sitt afsked, och det var väl något kinkigt, då sjöförsvaret, under grefve Platens ledning, rönt ett förtroende, som det förut ej egt. — Det gällde äfven här principfrågan, beträffande en förtroende-embetsmans rätt att, såsom representant, handla med fall sjelfständighet, en rättighet, hvarpå det gamla ridderskapet lade så stor vigt, att det berömde sig af att dess ledamöter kunde uppträda fritt t. o. m. emot sina egna chefer. Slutföljden blefve: kunna förtroende-embetsmän vidare vara representanter eller icke? De mera initierade förklarade genast med full visshet, att hr Adlersparre icke kommer att rubbas i sin ställning; deremot ville man ej garantera, att icke han kunde snart blifva kommendör af Svärdsorden. Affären upplöste sig också lyckligt derhän, att statsrådet Abelin, i gårdagens plenum uti andra kammaren, med dokumenter i handen visade, att skärgårdsartilleriets laboratoriibyggnad var föga lämplig och att man icke egde någon trygghet för att få af densamma förblifva 1 odvald besittning. Hr Adlersparre, som ej syntes på sin bänk under denna förklaring, inträdde straxt derpå med sitt vanliga lugn. Jag är ej säker på, att icke ett lätt ironiskt leende hvilade på hans läppar. Rn — — Frän England. (Korrespondens till H.-T:n.) London d. 13 Mars 1868. Våren vill men kan ej komma framåt,