Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1868, sida 3

träåden AMERIKA. Af en del underrättelser från Förenta Staterna kunde man väl haft anledning förmoda, att processen mot presidenten skulle blifvit mycket summarisk. De sednaste telegrammen tala emellertid häremot. Så har ett telegram meddelat, att senaten uppmanat presidenten att inom 10 dagar (efter den 13:de) besvara åtskilliga punkter i anklagelsen. Af ordalydelsen kan man likväl icke se, huruvida presidenten den 13 dennes varit tillstädes i senaten eller ej. De anklagelsepunkter, mot hvilka han skall försvara sig, äro i korthet följande. Det republikanska partiet påstår först och främst, att Johnson öfverskridit den tenure-of-office-bill, som antogs i Mars 1867, och som bestämmer; , att ministrarne tillika med generalpostmästaren och högste statsprokuratorn skela behålla sina embeten, så länge som den president, som utnämnt dem, fungerar, så vida icke senaten gifver sitt samtycke till deras afttning. Då Johnson 1867 ville aflägsna krigsministern Stanton, nöjde han sig med att suspendera honom och konstituera Grant, hvilket icke stod i motsägelse till nämnde bill. Men då han i Norember begärde senatens samtycke till Stantons afsättning, blef detta honom förvägradt med 29 röster mot 6, och Stanton blef från denna stund ånyo ansedd som den ende rättmätige krigsministern. Presidenten gick nu ett steg längre (enligt republikanernas mening utöfver lagen), i det ban den 29 sistl. Februari ånyo förklarade Stanton afsatt och utnämnde general Lorengo Thomas till krigsminister ad interim. Följden häraf blef, att representanternas hus den 24 Februari med 126 röster mot 47 beslöt sätta Johnson under tilltal för ,,svåra förtrytelser och missbrukande af sitt embete. Att presidenten utit tenure-of-office-billen är sjelfva basis för anklagelsen. Men sedan hafva flera anklagelsepunkter blifvit tillagda, såsom: allmän kränkning af författningen, försök att förleda embetsmän till otrohet mot författningen, sträfvan att nedsätta lagstiftande maktens anseende, o. s. v. Härmed menas Johnsons af oss förut omtalade försök attt genom förmånliga anbud förmå general Emory och öfverste Wallace att handla mot general Grants order, hans bånliga yttranden om kongressens rekonstruktionspolitik, m. m. Hvad sistnämnde punkt angår, så är det likväl temligen tydligt, att de radikala i senaten och representanternas hus icke visat synnerlig skonsamhet mot Johnsons person, utan tvertom skildrat honom som det värsta odjur på jorden. De punkter, som blifvit agda till den primitiva anklagelsen, hafva icke heller någon stor betydelse i kongressens ögon och betraktas snarare som ett litet reservartilleri, som möjligen kan öka hufvudvapnets verkan. Så vidt man kan se, har Johnson i Fredags antingen sjelf, eller genom sin sakförare underrättat senaten om, att han begär en bestämd tid för skriftligt besvarande af anklagelsen. Rättegången kommer då att gå till så, att senaten sänder presidentens svar till representanternas hus, hvilket beslutar eventuelt att upprätthålla sin anklagelse, och tiden för vittnesförhören utsättes. Representanternas hus uppträder nu som anklagare i senaten, och rättsförhandlingarne gå sin lagliga gång. Om 23:delar af senatens medlemmar anse presidenten skyldig, förklaras han afsatt, och senatens president, B. Wade, träder ad interim i presidentens ställe.