Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1868, sida 2

SOT ÅT MVA iurtÅTQIIUU oJ vI0911 SVAL VE 114 skulden för allt det fördömliga vid teatern, men den har dock visat sig fortgå på sina företrädares våg och skulle väl behöfva en varning om att ett annat förhållande måste inträda. Talaren ansåg att förändringar äro möjliga och hade derför föreslagit den förstärkning i utskottets uttryck, som ofvan anförts. En sådan skrifvelse vore ett stöd för den nuvarande chefen, då han skall vidtaga reformer, ja, det är till och med ett stöd åt konungen, och riksdagen handlar i konungens intresse genom att besluta en sådan skrifvelses afsändande. Hr Beckman förklarade, att han tänkte lika med den föregående talaren. Konsten liksom vetenskapen förtjenar att omhuldas, och talaren sade sig icke vara bland dem som blunda för den dramatiska konstens värde som den högsta och ädlaste yttring af all skön konst. Det var blott för att tala mot missbruken som han nu höjde sin röst, som han kände sig uppfordrad att på det högsta ogilla vår nuvarande teater. Det är icke blott från den ekonomiska sidan betraktad som den förtjenar klander, utan äfven från en annan sida, nemligen den att teatern, som njuter anslag för att vara en konstanstalt, göres till medel att uppegga den sinnliga råhetens lusta. Man har på sedare tider icke längre det sköna och fosterländska till mål utan det osedliga och stygga. Hvad beträffar den öfverflödiga lyxen i uppsättningen af pjeser så trodde talaren den vara en följd af den missriktning man i allmänhet kommit in på. En teater som vår har icke heller till uppgift att stå främst i grannlåt bland Europas teatrar, och det är en fullkomligt falsk tanke att tro någon förtjenst ligga i att excellera med en onödig prakt. Talaren förordade en skrifvelse till K. M:t, affattad i ännu skarpare ordalag än den föregående talarens proponerade förstärkning i uttrycket, och skulle skrifvelsen innehålla, att åtgärder borde vidtagas, så att teaterstyrelsen för framtiden måtte bättre vårda den höga uppgift den har, att arbeta för den sanna konstens bästa. IIufvudsaken vore att den icke genom sin verksamhet bidroge att förslappa det sedliga medvetandet. Grefve Henning Hamilton ville äfven höja sin röst till ett förtjent klander mot den kungliga teaterns förvaltning såväl i ekonomiskt som i estetiskt och sedligt afseende. Tlela ansvaret drabbar icke den nuvarande direktionen, det är sannt, men den har dock sin stora andel. Talaren yttrade att de stora summor, som slösats på vår teater, skulle varit mera ändamålsenligt använda om man med dem ombyggt salongen, så att der blifvit större utrymme och följaktligen flera platser till lägre priser för den stora publiken. Derefter, trodde talaren, skulle teatern bära sig sjelf, om dess ekonomi ställdes på en förståndigare fot. Den stora dekorativa lyxen vore äfven skadlig och hade ett förderfligt inflytande på teaterns högre intressen. Man har teatern till beröm anfört uppsättningen af Afrikanskan, men detta vore dock i sjelfva verket ett skäl till rättvist klander. Det är dock icke nog med att teaterstyrelsen gjort sig skyldig till dylika missriktningar, den har också beträdt de slipprigaste vägar. Talaren anförde hvad som personligen händt honom en afton, då han med några fruntimmer ämnade besöka dramatiska teatern. Der gafs då en pjes som intet fruntimmer, som gjorde anspråk på aktning för sedlighet, kunde se utan att rodna. Tog man så bort det mest anstötliga, så fanns endast dumhet qvar, och ser man deraf att styckets framgång var byggd på det osedliga. En direktion, som så sköter sina åligganden, förtjenar det största ogillande. Instämde med hr Hazelius. Hr Thorburn yrkade att anslaget skulle nedsättas till 60,000 rdr och hr Nordenfelt begärde dess fullständiga indragning. Den senare talaren ogillade den föreslagna skrifvelsen, som han ansåg vara obefogad. Teatern är konungens och dess affärer äro äfven hans. Den ifrågavarande skrifvelsen går således ut på att varna konungen för att sätta sig i skuld. Hr Montgomery-Cederhjelm instämde med de talare, som yrkat bifall till utskottets förslag, men hyllade icke en föregående talares åsigter om att eatern hufvudsakligen bör kultivera det fosterändska dramat. Vår publik tycker icke om det och teaterstyrelsen kan icke tvinga smaken att vända om. Det vore att fullständigt ruinera sig. Talaren ansåg att Stockholms stad borde bidraga till teaterns underhåll. Hr Bergstedt yttrade att denna fråga icke hör till en statsreglering, utan är en hofsak. Talaren ville för sin del icke tro att saken är af så stor estetisk vigt som de föregående talarne påstått, och att det vore alltför stora anspråk om man ville att teatern skall uppfostra folket. Bäst vore om teatern öfverlemnades åt den enskildta verksamheten. Hvad den fosterländska dramatiken beträffar, ansåg talaren, att den börjat komma ur vanan och är svår att uppehålla. Ir Hazelii liknelse, om det ståtliga linieskeppet och monitoren, ville talaren också tillämpa på den stora och den mindre teatern, men med den skilnad, att han trodde det är just monitoren som gör allt för att skjuta linieskeppet i sank, genom att med sina boulevardpjeser, hemtade från de sämre teatrarne i Paris, demoralisera publikens smak. Talaren önskade att man icke genom något yttrande i skrifvelsen till K. M:t skulle ställa sig i ett slags ansvar för teaterns affärer, ty riksdagen ville säkert icke skydda en anstalt, som så illa motsvarar. de anspråk man hyser på den. Hr Nordström yttrade att en teater måste följa med sin tid, och då man nu gör anspråk på präktiga dekorationer, så måste också teatern åstadkomma sådana. Är icke dessutom en vacker dekoration prof på en konst, som man icke hittar på gatan; är icke ett skönt perspektiv bildande för åskådaren? Någon stor förseelse trodde talaren icke att teatern begått genom att upptaga några S. k. lätta stycken, men någon finare smak och högre lyftning hade dock varit önsklig. Talaren ansåg hr Hazelii förslag till ändring i skrifvelsen vara alltför kategoriskt, och att man dermed syntes vilja gifva teatern, och på samma g en högre auktoritet, en reglementarisk föreskrift. Hr Hazelius och grefve Hamilton upptogo några af de andra talarnes yttranden till besvarande. Den förstnämnde yttrade att denna sak icke är blott hofvets, den är också folkets sak. Det stora anslaget erhåller teatern för att icke behöfva ockra på den dåliga smaken, och om man vill minnas rätt, så gafs anslaget just med detta vilkor. Grefve Hamilten slutade debatten med att förklara sitt yttrande om den dekorativa lyxen icke åsyfta konstnärligt målade dekorationer, utan den kb slösaktiga prakt, som i alla andra afseenden gjort sig gällande. Ilvad det lätta beträffar trodde talaren att det aldrig kan vara nyttigt att man på teatern skådar scener, som föra tanken till laster, om hvilka man ej kan tala, men som man här nästan framställt för ögat. Som vi förut nämnt biföll kammaren utskottets förslag, med den af hr Hazelius äskade förändringen, som skärpte uttrycken i skrifvelsen. Utskottens verksamhet. Dechargebetänkandet. Konstitutionsutskottet har afgifvit det s. k. dej ansetts hafva förckommit att ifrägasätta tillämpning af 1065s regeringsformen, funnit sig böra zöra anmälan till riksdagen rörande nedanstående i punkter. 1:0. I fråga om Kgl. M:s beslut, att för till empetsmannaklassen hörande riksdagsmän bestämma öneafdrag, eller nedsättning deri eller ersättning erlagdt sådant. chargebetänkandet, i hvilket utskottet, ehuru skäl Ö