Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1868, sida 2

7 2 RIKSDAGEN, Första kammaren. Från diskussionen d. 11 Mars. öfverläggningen om anslaget till kongl. teatern. Hr Hazelius yttrade, att den ofantliga skuld, som kungliga teatern inom kort tid åsamkat sig, icke längre kunde undgå att ådraga sig riksdagens uppmärksamhet. Statsutskottets utlåtande innehåller en uppgift, att denna skuld vid 1867 års revision uppgick till ett belopp af 159,129 rdr, men enligt andra uppgifna räkenskaper belöper den sig till öfver 250,000 rdr och skall troligen vid detta spelårs slut visa sig vara 300,000 rdr. Detta oupphörliga hastiga stigande antyder ett stort och hufvudsakligt fel i förvaltningen af teaterns affärer. Mången invänder måhända att denna sak icke rör riksdagen då det är konungens teater. Men då det helt säkert går med teatern, som med alla andra som obetänksamt skuldsätta sig, att den först i sista stunden inkommer med sin stat, så kan riksdagen då vänta en framställning om att betala skulden. För sin del skulle dock talaren aldrig rösta för ett sådant anslag, men många andra finnas som icke äro så stränga och derför vore det önskligt om man nu beslöte att till K. M:t afsända den af statsutskottet föreslagna skrifvelsen, med den ändring i ordalydelsen ,,att riksdagen måtte i und. anhålla det K. M:t täcktes låta vidtaga åtgärder, hvarigenom teaterns utgifter må kunna bringas i öfverensstämmelse med de påräkneliga inkomsterna, utan att de estetiska och fosterländska intressen denna konstanstalt har att bevaka, varda förbisedda. Talaren ville icke att anslaget skulle indragas och förminskas, men yrkade på en bättre ekonomi. Mindre teatern sköttes ju af en enskild person, så att den gjorde sin innehafvare till en förmögen man. Talaren liknade den stora teatern vid ett linieskepp, som seglar fram i all sin ståt med vimplar och flaggor, och den dramatiska vid en liten monitor, som väl beväpnad begagnas till skydd för den stora granna seglaren. Ett fel i teaterns ekonomi är dess månghöfdade styrelse, som icke har tillräckligt med göromål, men mer än tillräckräckligt betaldt, ett annat den dekorativa lyxen, och ett tredje lyriska artisternas stora löner. Det är omöjligt att med teaterns inkomster betala allt detta. Man säger till teaterns beröm att den sätter upp pjeser långt präktigare än operan i Paris, men det är samma förtjenst som när en skuldsatt man berömmer sig af att lefva präktigt och öfver sina tillgångar. Det borde väl vara rätt att tillgångarne skola rådfrågas innan man uppträder med denna glans, som uppslukar allt; och om den också kunde betalas med de anslag teatern åtnjuter, så vore det ändå orätt, ty vänjer man publiken vid en sådan lyx, så går ingen sedan till teatern då skönheten förenas med sin naturliga bundslörvandt enkelheten. Talaren framhöll härefter teaterns ståndpunkt i estetiskt hänseende. Der gifvas högst sällan fo