Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1868, sida 2

kan samt lönen eller de s. k. påskören till nämnde församlings pastor och klockare. Uppbörden sker hvarje dag kl. 9— 11 f. m. och 4—6 e. m. hemma hos undertecknad. Göteborg den 13 Mars 1868. J. M. KINDBERG. (4122) Regementsp. RiksdagsbresStockholm d. 12 Mars 1868. Dagens plenum i andra kammaren har varit det mest spännande, som vid denna riksdag förekommit, och näppeligen kommer något under den återstående tiden att mera än detta ådraga sig uppmärksamhet. Frågan gällde, såsom jag i gårdagens bref antydde, en indragning af 500,000 rdr i anslaget till Handelsoch Sjöfartsfonden, hvarom motion blifvit väckt af f. talmannen Nils Larsson i Tullus, hvilken blifvit af statsutskottet tillstyrkt i ett yttrande af särdeles anmärkningsvärd beskaffenhet. Den ifrågavarande fonden, som efterträdt konvojkommissariatets, hade vid 1865 års riksdag, i enlighet med K. M:ts proposition, blifvit fastställd till ett belopp af minst 750,000 rdr årligen, och det var i detta belopp motionären och statsutskottet ville göra inskränkning. Mot denna utskottets mening hade dock flera kraftiga reservationer blifvit gjorda, bland annat af hr C. F. Wern, hvilka gingo derpå ut, att riksdagen icke egde rättighet att inkräkta på ifrågavarande medel, mär dispositionsrätten deröfver var tillförsäkrad regeringen, som också å densamma klädt sig stora förbindelser, såsom de betydliga årliga summorna för Öresundsoch Scheldetullarnes aflösning, m. m. Det är ock på denna fond telegrafverkets existens beror. Frågan gällde alltså: 1:0) giltigheten af denna regeringens lispositionsrätt; 2:0) fondens tillgångar och deraf beroende förmåga att uthärda det tillstyrkta afdraget. Debatten öppnades af chefen för civildepartementet, statsrådet Lagerstråle, som i ett längre anförande visade, dels att riksdagen icke egde rätt att besluta öfver dessa medel, som en gång blifvit ställda ill regeringens förfogande; dels att fondens tillgångar redan vore för det år, nvarom nu är fråga, eller 1869, hufvudsakligen tagna i anspråk för andia änlamål. Hr v. Troil betonade det rättsliga i fråsan och förklarade öppet, att statsutskottets förslag innebure en olaglighet. — Hr Ribbing kom genom en analys af saken till samma resultat, hvaremot dock hr L. Hierta, på statsutskottets vägnar, opponerade, påstående att intet annat aftal eller kontrakt kunde mellan regeringen och riksdagen ega giltighet, än grundlagen, vars stadgande rörande svenska folkets sjelfbeskattningsrätt ställde äfven den omämnda fonden under riksdagens domvärjo. — Frih:e Alströmer var åter af en annan mening och varnade kammaren för att bryta mot rättens och grannlagenhetens lagar, äfven ur klokhetens synpunkt. — Motionären, hr Nils Larsson, började sitt långa anförande med en högtidlig föräkran, att hans motion ej vore riktad mot egeringen, för hvilken han hyste både illgifvenhet, aktning och förtroende, han nade ansett att landets betryckta ställning räfde anlitandet af de tillgångar, som här förefunnos, och sökte visa, det rikslagen egde fullkomlig rätt att göra sig ill godo dessa tillgångar, om hvilkas beintlighet och tillräcklighet talaren sökte svertyga chefen för civildepartementet, wilkens beräkningar alltså skulle vara felktiga. Herr Hedlund förmenade att, ur ekononisk eller finansiell synpunkt, frågan kunle ses från tvenne sidor. Å ena sidan unde man anse, att telegrafverket borde, ikasom postväsendet och jernvägsstyrelerna, tillhöra den ordinarie statsreglerinsen, likasom ock Öresundska tullens utlöen borde ingå i statsverkets budget. Å len andra kunde man gilla, att regeringen, om har så obetydliga medel till oförutedda utgifter, eger en sådan särskild intomsttitel till sitt förfogande, varande insen anmärkning gjord mot det sätt, hvarå den blifvit af regeringen förvaltad. Men nnan man räsonnerade härom, borde det ättsliga i frågan förut vara på det klara. In sak vore väl i detta hänseende ovelersäglig, nemligen att här föreläge en äfd, som blifvit at representationen flera ånger godkänd, och som äfven statsutkottet nu erkänt, då det uttryckligt förlarat ,,att någon rubbning ej borde ifräasättas i den af riksdagen Kongl. Maj:t! illförsäkrade dispositionsrätten öfver hanelsoch sjöfartsfonden. När utskottet, rots denna förklaring, kommit till sitt re-: ultat att vilja indraga 500,000 rdr i anlaget till samma fond för 1869, låge häri n advokatyr, hvars halt framginge deraf tt ,,fonden var den teckniska termen för: ist det årliga anslaget, icke för det samade kapitalet, likasom tolagen gäller ej ett amladt belopp, utan årsinkomsten. ; Det torde väl alltså vara klart, att räten är ej klar och tydlig, utan trifrelaktig.II )en är derjemte af regeringen bestridd, sl ch då lärer det väl ej tillkomma den enalr arten att tolka rätten till sin fördel. Tal:n bemötte vidare några at hr HiertasJl rgumenter och framhöll hurusom rege-I ingen, i förlitande på helgden af sin disositionsrätt till handelsoch sjöfartsfonen, iklädt sig förbindelser, som gällde för era kommande år. .Man har sagt, slutade tal:n, att frågan r af grannlaga natur, och det är den i mning, ty den gäller andra kammarens eder, dess KRO AE att fullöra föregåenderriksdagars förbindelser. — venska folket lemnar åt sina ombudstor ihet, ja, man kan säga, full frihet i allt rad som rör uppfattningen af den allänna välfärden; men ett fordrar det af em oafvisligt: Å för lag och rätt. sefvergifver riksdagen denna fasta grund, har den ej blott satt på spel sina komittenters förtroende; den har, hvad värreär, rverkat den allmänna aktningen för en ädel tions solkvalda ombud; den har jäfvatm stomdäme som fastarlandsevärnan tratt oja Ios d