Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 3

TUDA 2) IUND 1 MYM Från Berlin meddelas under den 9 dennes, — likväl utan uppgifvande af källa — att den franska kejserliga samiljen i början af Maj skall aflägga ett besök i Berlin, som skulle räcka flera dagar, för att derefter begifva sig på ett besök till kejserliga hofvet i Wien. Från åtskilliga båll påstås derföre, att prins Napoleon haft till uppdrag att förbereda den franska kejserliga familjens förestående ankomst. Det är likväl i denna förmodan åtskilligt, som kan fordra närmare upplysningar. Om man tager i betraktande det förtroliga förhållande, som lades i dagen under mötet i Salzburg mellan kejsarne Napoleon och Frans Josef, kan det måhända synas förunderligt, att franske kejsaren först öfver Berlin skulle resa till Wien. Det är äfven en annan omständighet, som fullkomligt öfverensstämmer med underrättelsen om ett besök i den preussiska hufvudstaden i Maj månad. Från Petersburg skrifves nemligen den 9 dennes: .Det försäkras från trovärdig källa, att kejsar Napoleon i Juli månad skall besöka Petersburg. Det förberedes lysande festligheter, och en manöver skall hållas, i hvilken 100,000 man skola deltaga. Om franska kejsarfamiljen under instundande sommar verkligen ämnar gästa kontinentens stora hof — ty om England är det för närvarande icke tal — är det likväl en viss sannolikhet för, att det skall ske ungefär samtidigt, samt åtminstone icke med en mellantid af två månader. Å andra sidan synes det temligen tydligt, att kejsar Napoleon icke gerna kan gästa den ryska hufvudstaden, utan att antingen på resan dit eller derifrån beröra Berlin. På sednaste tiden har man talat mycket om ett närmande mellan Frankrike och Ryssland. Det är tydligt, att dessa rykten skola vinna i fasthet, så framt det bekräftar sig, att kejsar Napoleon skall aflägga ett besök vid ryska hofvet. ENGLAND. I afseende på det program, som Disraeli framställt för sitt kabinett, har lord Russell uppträdt med en viss bitterhet. Han anmärkte nemligen, att ett kabinett, som offentligen bekände sig till en bestämd liberal politik, under det detta kabinett i verkligheten följde helt andra tendenser, icke förtjenade landets förtroende. Genom de åtgärder, som kabinettet tagit för valrättens utvidgande, hade det ledt den allmänna meningen bakom ljuset, hvilket förtjenade ett strängt tadel. Då hertigen af Marlborough deremot genmälde, att han icke förstod, hvad lord Russell egentligen menade, svarade den sistnämnde, att han antydde ett af Disraeli i Edinburg hållet tal, i hvilket han berömde sig utaf att hafva , uppfostrat sitt parti under 7 år, för att förmå det att gå in på omfattande reformåtgärder, under det han likväl samtidigt härmed motsatt sig alla förslager af whigs till inskränkning af antalet valorter. Disraeli offentliggör, med anledning at detta anfall från lord Russells sida, i ,Times för den 7 dennes en skrifvelse af följande innehåll: ,,I allmänhet ignorerar jag misstydningar och missförstånd af hvad jag yttrat; men då denna beskyllning blifvit riktad mot mig i en upphöjd församling af H. M:ts förre förste minister, kan jag icke underlåta att invända, det hans påstående är oriktigt. Jag har icke i Edinburg hatt något sådant yttrande. Jag sade endast, att torypartiet, sedan dess reformförslag 1859 strandat, under en tid af 7 år blifvit uppfostradt med afseende på frågan om en parlamentsreform och under denna tid kommit till enighet om 5 hufvudpunkter, som jag, efter bemyndigande af partiet, vid flera tillfällen offentligen framhållit, nemligen: 1) att reformen borde vara fullständig; 2) att ingen valkrets borde helt och hållet förlora sin representationsrätt; 3) att en komitt borde nedsättas till valkretsarnes reglering; 4) att grefskapernas representation borde väsentligen förökas, samt 5) att distriktens rösträtt borde baseras på skattebeloppet. Dessa 5 punkter ha alla blifvit genomförda i 1867 års reformlag. Det var detta, som jag yttrade i Edinburg, och det var sannt. I underhusets möte den 6 dennes interpellerade Shaw-Lefevre (som en längre tid uppehållit sig i Förenta Staterna) regeringen, angående Alabamafrågan och skälen till, att underhandlingarne derom hittills haft ett olyckligt resultat. Lord Stanley tackade interpellanten för, att han icke vidrört något, som kunde föröka den irriterade sinnesstämningen i Förenta Staterna, och uttalade tillika sitt beklagande öfver, att Förenta Staternas hittills varande ambassadör i London, Adams, hvilkens försonlighet han icke nog kunde prisa, nu skulle frånträda sin post. De anfall, som Lefevre hade riktat mot lord Russells politik i denna sak, ville han icke närmare bemöta. Med afseende på Alabamafrågans nuvarande ståndpunkt ville han endast återupprepa, att det vore hans mening att så snart som möjligt bringa den tll slut. England kunde ingenting vinna genom att hålla den öppen, utan endast hafva tördel af att få den afgjord. Både Englands handelsintressen och dess enorma statsskuld måste bjuda en snar lösning af frågan. För öfrigt hade England nu faktiskt medgifvit de anspråk, som Förenta Staterna under tvistens första period hade framställt. Interpellantens fruktan för ett eventuelt krig, med anledning af Alabamafrågan, kunde han (Stanley) icke dela. Ty huru starka än partipassionerna voro i Förenta Staterna, så skulle