Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 1

2 åa DÅkrS VE HAÅT SDHLIUI Ölna VI fentliga påstötningar bragt den in i det praktiska stadiet. På sednaste tiden har densamma fördenskull öfverlemnats åt en komite af 15 personer, som skall välja mellan de inkomna utkasten och uppdraga den stora beställningen åt en bestämd konstnär. Emellertid har bland vår allmänhet uppstått en betydlig meningsskiljaktighet, hvars innehåll å ömse sidor i korthet är följande: det ena partiet uttalar, att det ingalunda är meningen, att vid detta tillfälle vår betryckta konst skall upphjelpas, tvertom bör hänsynen till det konstnärliga uteslutande göra sig gällande; men nu är det en välbekant sak, att utförandet af en ryttarestaty i alla tider ansetts för bildhuggarekonstens svåraste uppgift. Följaktligen finnes intet annat medel att försäkra sig om ett verkligt konstverk, än att öfverlemna beställningen åt en eller annan konstnär af stort europeiskt rykte och som har öfning i utförandet af dylika kolossala verk. Men som bekant ha vi här i landet ett norskt parti, som vid alla möjliga tillfällen kämpar för nationaliteten. Detta har redan fått uträttadt, att ett verkligen mycsket vackert monument, modelleradt, efter sÅerards bekanta målning af konungen, utaf fransmannen Rochet, till hvilken aflidne stiftsprosten Jensen, såsom ordförande i sden ofvannämnda komitån, på en resa till Paris hänvändt sig, blifvit förkastadt, och det anses nu bland allmänheten för en gifven sak, att monumentet skall utföras af en norrman, svensk eller dansk. Men det norska partiet går ännu längre: lät oss visa efterverlden på hvilken ståndpunkt skulpturen befann sig i midten af detta århundrade, den må nu vara hög eller låg, och låt en norrman få beställningen! Vi ha 5 mycket respektabla bildhuggare, nemsigen Fladager och Budal i Rom, Middelthun i Köpenhamn, Borch och Bergslien här hemma, och vi riskera ej att få ett fuskverk om vi öfverlemna beställningen åt en af desse. Allmänheten besöker flitigt utställningslokalen, der det finnes 8 modeller, nemligen: 1 af fransmannen Rochet, 1 af Molin, 4 af Bissen, 1 af Borch och 1 af Bergslien. Rochets är modellerad i bronseradt gips, flera alnar hög och så fullständigt utförd, att den blott behöfde kopieras i förstorad skala, för att genast vara lärdig till gjutning. Enhvar, som är någorlunda vand att betrakta större skulpturarbeten, skall genast erkänna den artistiska behandlingen i detta verk. Man har dock funnit tvenne saker att anmärka deremot, nemligen att konungen är satt på en tung norrmannisk stridshäst, medan de många af oss, som sett konung Carl Johan; just minnas hans smak för fina hästar, hvilka han i allmänhet red när han visade sig offentligt. Vidare är det för mycken rörelse i hästen; , konungen rider liksom förbi oss, säger man, och tanken borde väl heldre vara, att han rede till oss eller stannade bland oss. Men den värsta anmärkningen mot Rochet är nog, att han icke är nordbe, och derför har han utan vidare blifvit ställd utom täflingen. Ej bättre har det gått vår egen Broch, som framställt konungen på en sig stegrande häst, full af oro och med föga plastiska momenter. Hästen hvilar på en tung piedestal af granit med 4 lejon, ett i hvarje hörn. Af professor Bissens i vax utförda, löst skizzerade modeller, hvilka snarare kunde kallas dimbilder, stannar man framför den ena, framställande hästen i det ögonblick han stannar och konungen hälsande med den trekantiga hatten förd ut åt sidan. Men konungens figur är hållen för späd, och hela skizzen saknar det värdiga och imposanta, som man fordrar hos en kunglig ryttarestaty. Professor Molin är mest bekant för oss genom småkopior i terra cotta af hans herrliga ,,Bältespännare samt genom fotografler af hans ,,Fontän i Stockholms utställningsbyggnad. Jag skall något utförligare genomgå den just icke nådiga kritiken öfver hans skizz till Carl Johansmonumentet, emedan jag antager, att densamma mest skall intressera svenska läsare. Den i vax utarbetade skizzen är inrättad så, att den ena sidan visar konungen i kröningsdrägt, den andra sidan i generalseller marskalksdrägt. Redan detta är stötande, då kröningsdrägten må-i ste fordra en egendomlig moderat behand-t ling, som skulle bli för ,lugn för generalen, och omvändt. Men hela krönings-ss I å drägten är högst olämplig för en ryttarestaty. Manteln är för tung och oplastisk, och det rika schabraket skyler just de vackraste och mest plastiskt verksamma i delarna af hästens figur. Ej heller är det v lämpligt att anbringa en krona på hufvudet af en man till häst. Konstnärn har, icke heller kunnat låta kröningsdrägtens i fotbetäckning följa ryttaren, utan har gif-I vit honom ryttarestöflor, hvilket äfven s stöter ögat — kort sagdt, hela idåen att framställa konungen i kröningsdrägt är l så olycklig, att man helt och hållet utdö-s mer den och uteslutande håller sig till statyn i generaluniform. Här måste man e straxt bli uppmärksam på, att skizzen, I trots sin inskränkta måttstock, är utfördsmed mycken virtuositet, med en skarp blick för den plastiska harmonien i linieföringen och för en eftektfull anordning. Man skall genom det hela omisskänneligt spåra konstnärns betydande begåfning, men om vi sedan fråga: är detta plastiskt uppfattadt, är det lugnt, är det monumentalt? så blir svaret obetingadtnej! -— — — — —