Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1868, sida 3

Dikter af Robert v. Kremer. Stockholm, Samson Wallin, 1867. Mot författaren till denna diktsamling ha under loppet af hans litterära bana åtskilliga kritiska anmärkningar riktats, men ännu har ingen vågat bestrida hans i våra dagar temligen sällsynta begåfning. Äfven i detta hälte framstår denna, om ock några af poemerna efterlemna det intryck, att förf. satt sig ned att skrifva utan egentlig inspiration. Tegnör säger någonstädes om sig sjelf, att han med flit och då lägger ett stycke af prosans granit uti dikten, men Kremer går ännu längre, han inpraktiserar stundom deri hela klippblock, ja, någongång bli dessa så kolossala, att de inkräkta hela området, att dikten blir prosa, hvari på sin höjd här och der ett poetiskt ställe framskym:, liksom i granitmassan spridda stycken ädlare mineral. I andra dikter återigen visar förs. sig såsom en utmärkt lyriker, och man skulle derför både för hans och publikens skull ha skäl att önska, att han icke sloge harpan i den nyktra besinningens stunder utan blott då nans själ verkligen beherrskades af skaldeingifvelsen, eller att de dikter, som alstras, då reflexionen för spiran, måtte sparas för skaldens och hans närmare vänners enskilda räkning. Förf. må erinra sig, att det förr ländt. att rikt begåfvade skalders anscende lidit deraf, att ej från deras diktsamlingar utmönstrats sångmöns styfarn, poemer, om hvilka man Fänner sig böjd att yttra, det innehållet skulle anslagit mera, om ej formen varit bunden. De trenne första poemerna äro ställda till Jenny Lind, och de äro alla ganska äsvärda. Det första erinrar, tyckes det oss, om Malmströms lyrik. Flera andra af de mindre poemerna äro utmärkt vackra. Så är ,Balens drottning ett litet praktstycke, som skulle hedrat hvarje nu lefvande lyriker. ,, Medevi och , Af sked från Upsala äro skrifna i stunder af inspiration, och något af den stämning, som dikterat dem, meddelar sig åt äsaren; det vackra innebållet tager i vår anke sig förträffligt ut i den antika rytmens imposanta drägt. I sonnett-serien .Koketten finna vi deremot reflexionen förherrskande. Det blir något skrufvadt, något affekteradt, trots all den sinnrikhet örf. här och der inlägger uti sina strofer; det ser nästan ut, som om denna förderf, förtviflan bringande kokett, som förs. besjunger, smittat honom. Eller måhända beror det generade i hans hållning utaf de ,snaror afreld och is, som ,sammansnotts af det ,,frö af eld, som demoniskt grodde i kokettens hjerta? Fller är det helt enkelt sonettformen, som besvärar förf. och förleder till sådana halande liknelser? Det långa poemet ,,Gotland har samnanskrifvits i en ganska nykter stund,