Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1868, sida 1

16 — Om sågverksrörelsen och den dermeförenade skogsafverkningen i Norrland. Vi vilja i dag närmare utveckla dett: ämne. Sågverksrörelsen är inom landet icke, fö att begagna ett mildt uttryck, populär, och detta derför, att man lagt densamma til last, att den föröder landets skogar, at ilden afvändt arbetskraften från jordbruket att den bland en enkel allmoge infört lyx soch slutligen, att den verkat demoraliserande genom att uppmuntra till oloflig skogsåverkan på kronans skogar. Vi skola supptaga till granskning dessa anklagelser och derefter visa hvilka fördelar denna rörelse tillskyndat landet. En sågverksrörelse i stor skala, beräknad på export af plankor och bräder, kan sicke ega bestånd med mindre dess tillverkning ställes på förädling af sådant groft timmer, som i skogslagen benämnes ystörre sågtimmer och hvars dimensioner läro 9 till 14 decimaltum vid 24 tots längd. Ett mindre sågtimmer kostar nemligen uti flottning och försågning lika mycket som ett större, men produkten af det mindre suppväger ej dessa kostnmder. Om någon icke-fackman betviflar tillförlitligheten at dessa uppgifter, så kunna vi såsom stöd åberopa, att ett af våra större sågverksbolag, som har utsyningsrätt på kronans skogar, hos regeringen begärt frikallelse från förpligtelsen att emottaga timmer af mindre dimensioner än de ofvan angifna, såsom varande till försågning värdelöst. Då nu trädet, såsom aflagstiftaren rigtigt antagits, i de festa fall vid förutnämnde dimensioner hunnit till full mognad, hvilket är då för landet mest gagneligt, att det användes, eller att det får stå till förruttnelse? Utödas landets skogar derigenom att sågverken tillgodogöra hvad som eljest skulle gå förloradt? Fordrar icke en klok hushållning, att den mogna skörden inhöstas, vare sig att den består af skog eller af säd? Det eger sin rigtighet, att trävarurörelsen på 1850-talet använde mycken arbetskraft ifrån jordbruket, derigenom att dagsverkspriset uppdrefs till en sådan höjd, att jordbrukaren till en början icke kunde uppträda såsom konkurrent i arbetsmarknaden, och detta till trots af den stora mängd arbetare, som af trävaruhandlanderne införskrefvos från Wermland, Dalarne, Herjeådalen och Norge. Bör likväl detta förhållande betraktas såsom en olycka? På intet vis. Höga dagsverkspriser äro de bästa tecken på ett lands framåtskridande, såsom bevisande att företagsamhetsandan der eger ett kraftigt lif. Afven här visade sig snart sanningen af påståendet, att hvad som i en näringsgren verkar till ett lands framåtskridande, återverkar alltid till förmån för alla landets öfriga naturliga näringar. Det dröjde nemligen icke länge, innan det stora antalet skogsarbetare, till alltmer stigande priser, täflade om landtmannens produkter, samt skogsegaren om hans hö, hvilket ovilkorligen erfordrades för körslornas uppebållande, och jordbrukaren fann snart för sig möjligt att betala lika höga dagsverkspriser som skogsbrukaren. Sedan priset på hö uppnått en nästan fabelaktig höjd, började åtskilliga större sågverksegare att uppodla jord för att producera hö, ty utan denna nödvändighetsvara blir, såsom förut är anmärkt, skogsafverkningen omöjlig. Man fann alltså här praktiskt besannadt, att skogsrörelsen och jordbruket måste gå hand i hand, och man skall finna, att hvarhelst skogsafverkningen gått fram, der har den ock medfört odlingar i sina spår. Vi skulle ur national-ekonomisk synpunkt kunna yttra oss vidlyftigt om Iyx, om dess gagn och om dess skada, men vi inskränka oss till omnämnande af det factum, att civilisationen blefve en omöjlighet utan den häfstång, som ligger i förbättrade lefnadsvilkor, hvilket man ofta kallar lyx. Det är endast behofvet, som tvingar naturmenniskan till ansträngning, och ju större behofven äro, desto större blifva ansträngningarne, och på dessas kraft bero civilisationens framsteg. Den norrländske nybyggaren, som med förnöjsamhet äter sitt barkbröd, bringar icke fäderneslandet en hårsmån framåt; men bjud honom lönande arbete, så afslår han det icke; han finner genast ett användande för sina förtjenta penningar, och han börjar antagligen med den ,lyxen att åt sig och sin omgifning anskaffa oblandadt bröd, en beqvämare bostad, bättre beklädnad m. m., och denna ,lyx gör honom icke allenast mera förnöjd än förr, utan ock kraftigare. Den lifvar också, såsom sagdt, hans håg tilll: