och engelska hofven, men detta uppseende har endast vällat, att han efter sin återkomst till Konstantinopel hållits ännu mera isolerad än förut och uppfostras utan att förberedas till de stora pligter, han en gång skall uppfylla. Om vestmakterna hittills bibehållit sina vänskapliga förhållanden till storherrns regering, trots alla de svårigheter, som den genom sin svaghet beredt sina vänner, så ligger hufvudskälet härtill i den omständigheten, att Abdul Azis haft så kunniga och skickliga rådgifvare som de nu afgångne ministrarne. I femton år hafva de med ett kort mellanrum varit vid makten som storvisirer eller utrikesministrar, oaktadt de hvarken varit den nuvarande sultanens eller hans företrädares gunstlingar. Tiderna ha varit så allvarsamma, att de tvenne regenterna motstått alla de intriger, som spelades mot deras ministrar, och om det nu gifna afskedet är definitivt och icke följden af ett ögonblicks lynne, skall turkiska regeringen under kommande förhållanden finna sin ställning väsentligen försvårad. Ali och Fuad Pascha äro män, som genom en längre diplomatisk verksamhet i de europeiska hufvudstäderna tillegnat sig det vestra Europas bildning, utan att derigenom förneka sina turkiska egendomligheter. Ali Pascha, som är son af en portvaktare i Konstantinopel, betraktas som representant för det gammal-turkiska partiet. Fuad Pascha är en framåtskridandets man, men de tvenne männen äro vänner och hafva många gånger haft tillfälle att pröfva hvarandras vänskap under de talrika intriger, för hvilka de varit föremål. Fuad är son till en skald, studerade först medicin och fick derefter, likasom Ali, anställning i regeringens departement för öfversättningar, hvarifrån öfvergången till den diplomatiska banan icke är svår. Under sin vistelse i utlandet som ambassadör har Fuad Pascha förvärfvat ett namn genom sitt goda hufvud, sitt galanteri och sin elegans, och vid hofven såg man i honom ett af de förnämsta exemplen på en turk, som hvarken hade sin nations fördomar eller dess allvar. I afseende på Rysslands politik äro de begge männen eniga; de hafva pröfvat de ryska planerna och veta, att det här galler Turkiets lif eller död. Mindre eniga hafva de deremot varit i sina förhållanden till vestmakterna, och det är nog möjligt, att dessa makters representanter i deras välmenta sträfvanden för Portens stöd hafva beredt dem lika många svårigheter som de ryska agenternas öppna och hemliga fiendskap. Ali Pascha har rent ar beklagat sig öfver, att defranska ambassadörerna hade mera makt än han, att det aldrig tog slut på de franska förslagen om nya organisationer efter franskt mönster; franska skolor, franska domstolar, franska lagar skulle öfverallt införas. och då turkiska regeringen hyste betänkligheter emot att fortplanta dessa institutioner bland sina undersåter, blef man förnärmad i Paris och hotade med att ofverlemna landet åt dess fienders godtycke. Fuad Pascha har varit mera böjd än Ali Pascha att foga sig efter de framställda anspråken. I finansielt afseende har han 8jort allt för att vinna bistånd af franska och engelska penningemän, och om han icke åstadkommit större eftergifter från regeringens sida i den öfriga organisationen, så beror väl detta dels derpå, att han icke kunnat öfvervinna motståndet inom landet, dels äfven derpå, att han icke så starkt, som en fransman eller engelsman, tror på nödvändigheten af en omfattande reform i landets rganisatiantt