Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1868, sida 2

Yttrande i andra kammaren rörande Dödsstraffet. (Af S. A. Hedlund.) Jag tror på en moralisk verldsåskådning, lika visst som på naturlagarnes eviga erdning. Jag tror att, enligt den förra, står straffet såsom en oundviklig följd af öfverträdelsen, brottet. Så har också hvarje öfverträdelse af naturens lagar till följd ett lidande. Jag tror ock att detta straff, detta lidande, icke är en yttring af hämnd, icke ett straff blott för straffets skull, utan ett medel att återställa den brutna lagen, att återföra den sjuka organismen till helsa. Vägen dertill, inom den moraliska verlden, är den af lidandet framkallade ångern och den deraf följande omvändelsen och båttringen. Och ångerns följd — lika bindande som straffets följd på brottet — är förldtelsen, försoningen och upprättelsen. Der efter brottet, genom straffet, följt ånger, der är den moraliska helsan återställd; der är den förvillade, den brottslige sjuklingen beredd och berättigad att utgå ur det moraliska sjukhuset, som här heter straff-fängelse. Denna straffteori är ny — den eger likväl ej den, som här talar, till upphofsman — men dess giltighet skall helt visst komma att alltmer erkännas. Icke blott dödsstraffet är med densamma oförenligt, utan äfven lifstidsfängelset, ja all på förhand fixerad fängelsetid. Lika litet som man kan på förhand bestämma tiden för den sjukes återställande, lika litet kan man bestämma tiden för den brottsliges förbättring. Ett af två: antingen är den brottslige genom lidandet och ångern verkligen förbättrad, och då synes mig hans dödande vara ett juridiskt mord; eller ock är han