Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1868, sida 3

0 OA I 10611 7 11101939. lX SUT ÖIi1I1 sattes 12,000 balar bomull. Priset å Middl. Uplard 978 d. —— Litteratur. Qvinnans historia af Ernest Legollve, ledamot af Franska Institutet. Öfversättning från sjerde originalupplagan af Turdus Merula. Stockholm, på L. J. Hiertas förlag. 1867. (Forts. fr. N:o 55.) Med värma och gripande kraft skildrar förf. hustruns förtryckta, snart sagdt, rättslösa ställning i Frankrike, och om än, såsom vi ofvan antydt, hennes ställning i Sverge, tack vare bättre lagar och seder, är vida lyckligare, kan dock mycket af hvad han säger till fullo tillämpas på de äktenskapliga förhållandena i vårt land, synnerligen inom de lägre samhällsklasserna. Ty inom slutna dörrar söröfvas tyvärr ofta ännu grosva och upprörande våldsgerningar mot den fysiskt underlägsna makan af mannen, som anser sig såsom husets envåldsherre, isynnerhet om han befinner sig under det elycksaliga inflytandet af ett rus. Och hrad äktenskapets helgd angår, så gifvas ännu i vårt land ganska många, som i likhet med den stora majoriteten af fransmän hälla före, att, om blott den ej kränkes af hustrun, det betyder föga eller intet, om den kränkes af mannen. Hvad hustruns förmögenhet angår, så är den i Sverge nära nog lika fullständigt som i Frankrike hemfallen åt mannens godiyckliga förvaltning, och den rikaste flicka eller enka i värt land kan, sedan hon gift sig, ej disponera något af sin förmögenhet mer än hvad som mannen, hvilken måhända före giftermålets ingående var försänkt i skuld, behagar att anslå åt henne. Svenskan Jiksom fransyskan kan, huru rik hon än är, i detta fall bli försatt i ett slags fattigdom, i händelse mannen är girig, och om han är ursinnig slösare, kan hon ej törekomma husets ruin, derest hon ej före giftermålet genom paktum betryggat sin säkerhet. På grund af dessa omständigheter kunna vi ej annat än önska, att flera reformer, som förf. fordrar för den franska hustruns räkning, äfven måtte komma den svenska till godo. Dessa äro: personlig sjelfständighet, rättigheten att sjelf få förvalta sin egendom (d. v. s. en del af hvad hon i boet medfört) samt , höjandet af äktenskapets ideal. Hvad förf. förstår med den sistnämnda reformen finner man genom att läsa bokens femte kapitel, hvilket visar, att äfven en fransk författare kan ha öppen blick för en äktenskaplig sällhet af högre och ädlare slag än den idealiserade sinnlighetens, hvilken i Michalet funnit en så vältalig förespråkare. Det kan i! allmänhet sägas, att Legouv6 synnerligt rättvist, kärleksfullt och skarpsinnigt på en gång bedömer qvinnans ställning inom familjen, makans såväl som dottrens oeh modrens. Åt denna sistnämndas heliga och för slägtet i hög grad betydelsefulla och välsignelsebringande inflytande har förf. egnat flera af de bäst skrifna sidorna i boken. Mindre fördomsfri och tillförlitlig törekommer oss förf. i sin slutliga jemförelse mellan mannen och qvinnan samt de resultater med afseende på emancipationsanspråken, som grunda sig på denna uppfattning. Förf. sviker här i ganska betydlig mån de förväntningar, som man på grund af förut fällda yttranden gjort sig om hans ställning till den stora frågan om qvinnans jemnlikhet med mannen 1 afseende på intelligens och hennes rättighet att bestrida sådana embeten och utöfva sådana yrken, hvilka hvarken kräfva ett större mått af fysiska krafter, än de som fallit på hennes lott, eller kunna! sägas strida mot hennes qvinliga värdighet. Han kringskär de vackra vitsord, han gifvit qvinnans själsförmögenheter, och innan man hinner att sansa sig, finner man, att Legouvå tänker om den qvinliga intelligensen föga annorlunda än emancipationsidgens mest förhärdade motståndare, Qvinnan har iakttagelseförmåga, men hon saknar snille, påstår förf, hon kan uppfatta detaljer af en sak, men ej höja sig till en sammanfattning af idåer. På vetenskapens område har hon aldrig utmärkt sig, aldrig kunnat utmärka sig, och på konstens icke heller, om man undantager, att hon, tack vare den hos henne förherrskande iakttagelseföormågan och känslan, kan skrifva utmärkta romaner och elegier. Vigtigare embeten inom staten duger hon ej för. och på politikens gebit kan hon ej uträtta det ringaste af värde. Genom dessa safser 88 Ahavicsada HAan