Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1868, sida 1

det han lutade sig fram emot henne, frågade han: — Ser du? — Jag ser, svarade Louise. Ocle hon började häftigt darra. — Hvad ser du? frågade magnetisören. — Det är förfärligt! mumlade Louise. — Detta nyfödda barn, — han vill skrika, — han vrider sig, — man qväfver honom — — Madame de Remeney lutade sig blek som ett lik mot väggen, för att ej salla. Louise fortfor: — En man inträder, — en murare. — Stackars lilla varelse, han finnes der, — i väggen. Robert Kodom nalkades nu häftigt. — Nog nu, min herre, sade han till herr de Pulnitz, — vi vilja helst slippa dessa melodramer. Herr de Pulnitz betraktade med sina flammande blickar bankiren. Hur vet ni, min herre, om icke denna melodram är en verklighet? — Det gör detsamma, svarade Robert Kodom. — Verklighet eller ej, kan denna scen icke intressera oss. Louise hade stigit upp, och i det bon gick fram till fru de Remeney, utropade hon med synbar fasa: — Det är hon! — Ännu en gång, min herre, återtog bankiren, — väck denna vanvettiga! Men Louise uppgaf ett skri och störtade ut från salongen. Hon återtog sitt barn, åt hvilket man ordnat en bädd i linnekammaren, och i det hon tryckte det mot sitt bröst, flydde hon ut på gatan — — —