Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1868, sida 1

Stockholmsbres. Crän redaktionens korrespondent). Den 3 Mars 1868. Dödsstraffet sväfvar ännu framför os: efter de långa debatterna om dess vars eller icke vara, men nu kunna vi hemts andan igen. Gudskelof att vi ha det qvar tänker en hel hop godt folk med tanken på framtiden, på Sverges framtid förstås, som skulle råkat i fara om detta straff ej funnes. Väl att den är öfverstökad för den här gången denna fråga, som nog kommer på dagordningen efter någon liggetid. Af mycket intresse har varit att läsa de skäl för och emot straffet, hvilka förekommit i tidningarna, och särskildt att i Dagbladet studera det lif, hvarmed dödsstraffets qvarstående försvarades af en f. d. riksdagsmank. Denne f. d. riksdagsman är naturligtvis ingen annan än k. sekreteraren Achates Dalman, som man tyvärr så sällan får hära någonting af på senare tiden. För våra tidningars referenter ha dessa dödsstraffsdagar varit ett riktigt syndastraff, de ha arbetat som slafvar för att gifva de tusentals nyfikne, som ej kunnat rymmas på läktarne, en tydlig föreställning om debattens gång. Nå, vår vän Stäck, målaren med den varma färgtonen i sina taflor, skiljde sig från oss. Det var en glad karl denne professor, såsom han mycket tyckte om att höra sig bli titulerad, gerna sedd i sällskap, hjertvänlig och tillgänglig. Han var ofantligt road af att höra anekdoter och berättade gerna sådana, men på de sednare åren hände det honom ofta, när han berättade en anekdot, att han totalt glömde bort sjelfva pointen, och han förvånade sig storliga öfver att åhörarne ej storskrattade liksom han. På operakällaren ville han sitta vid ett en gång för alla bestämdt bord; vardet upptaget, blef han misslynt, och ogerna drack han något utan serviett på bordet. När Stäck kom, hviskade också kyparne till hvarandra: bordstäcket på Stäckbordet! På sednaste tiden var han mycket krasslig och han yttrade ofta, att han förtvinade af längtan till ett annat land, helst till Italien. Försnillningarne vid Långholmen, af hvilka i början gjordes så mycket väsen, tyckas krympa ihop till rakt ingenting, och om man finge döma af uppgifter vid sednaste förhöret skulle icke allenast insen brist finnas i vedförrådet, utan till och ned öfverskott! Hur skall nu justitiekanslerns ombud bära sig åt? Han har just!