Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1868, sida 3

; hertigheten anlitas strängt, fattigvårdsanstalterna äro ötverfulla och högst betungande. men med det alltid beprisade svenska tålamodet bära de fleste sin börda utan knot. Fattigvårdsinrättningen inom vårt fädernesland lider af en stor brist, hva afhjelpande är af nöden, såvida vi ej vid sidan af välståndet skola se en öfver höfvan utsträckt fattigdom, som ej vore behöflig finnas, om man rätt: reglerade saken. Lyckligtvis — och efterlängtadt — har åtminstone en röst höjts inom riksdagen. till stäfjande af det onda, vår tids sjukdom, troligen skola än sflera målsmän bhehöfvas innan det ölverhandtagande onda afhjelpes. ty svenske folket är ..ett trögt folk, men allt af hetsigheter, då det ändtligen skall utföra hvad som länge försummats. Att ,,pauperismen är ett tidens onda, som hotar att vexa oss öfver öronen, erkännes af enhvar som, med eller mot sin vilja, får draga sitt strå till stacken af behofvet för det allmänna eländet. Men denna nöd kunde och borde varit mycket mindre, om man, liksom våra grannländer, derför vetat att i tid uppställa en fördämning. Det är om nöden i våra kringliggande län och trakter här nu är fråga; Norrland ej med i räkningen. Det är en kristens skyldighet att bistå sin lidande nästa så mycket möjligt är, då denna nöd förorsakas af oförskyllda orsaker: ålderdom, sjuklighet, och åt barn utan stöd, eller i allmänhet oförmåga att sig sjelf försörja, äfven med den bästa vilja i verlden. För sådana (och dessas anta det minsta af den stora hopen) bör, enligt moralens, och måste, enligt samhällslagen, hand och hjerta stå öppna. Men med största ovilja måste man erkänra nödvändigheten af att meddela af sina håfvor åt dem, som, förderfvade af lättja och laster, med korslagda armar falla fattigvården och den enskildta välgörenheten till last, och deras antal är, tyvärr! högst öfvervägande (kanske 3.-delar). Att såsom nu sker hänföra alla under en och samma kategori, behöfvande, hoc est: understödstagande, är en stor. orättvisa mot de förra och ett brott mot de sednare, som med lavinens fart år efter annat ökas, utan att samhället gjort något verksamt ingrepp till hämmande af det ondas tillväxt. Skall man vara tvungen att på lika sätt behandla dessa behöfvande och åt dem meddela: äligt understöd? Å ena sidan uppfylla en kristpligt och å den andra lägga hyende under : lättjan; åt dem, som efter ett helt Jifs sramsläpande i arbete, lidanden och försakelser, i ödI mjukhet anhålla om vår hb Ip, likaväl som åt dem, som med lättjefull vårdslöshet, med hån och oförskämda pretentioner, försupne, i kärnan af lifvet, pocka på vår gifmildhet, den de sedan skratta åt. Alternativet är hårdt, det måste man medgifva! Lagen stadgar att de sednare ej heller få svälta. Fattigvården har, såsom ersättning, husbondevälde öfver dem, heter det; trefiigt förmynderskap, i sanning! Cilxes då intet medel till hämmande af detta öfverhandtagande onda, oss skattdragande till lättnad i de oerhörda summor fattigvårdens Ginungagap uppslukar, för att till största delen komma ett demoraliseradt slägte till godo? Skall man med jugn längre kunna åse att af lättjeoch lastfulla föräldrar uppfödes ett slägte, som, i generationer kanbända, ockrar på vår medömkan! Vi kunna af åra grannar norrmännen lära det bästa och — kanhända enda — radikala medlet mot detta onda, ett medel, sedan decennier derstädes begagnadt och förträffligt befunnet, nemligen arbetsin. ättningar, der den lastfulle och ate, som ej vill arbeta, måste det. Verkningarne af dessa anstalte äro förvånande; insändaren har under åratal a dess tillvaro i Norge, på stället sett detta oc kan derföre konstatera dess ändamålsenlighet ti hämmande af det, äfven der (i Norge), en gång nära nog öfverhandtagande onda. Mot tvångsarbetsinrättningars införande hos os: måste någon fix motvilja ega rum, och insändaren vill försöka möta de mest gängse skäl till densamma. 1:0)-,.Det finnes inom vårt pastorat, socken, stad, så många arbetsföra lättingar, att många arbetshus ej skulle förslå till deras herbergerande. 2:0) .:Det är omenskligt att i vår tid med sina liberala tendenser och filantropiska åsigter beröfva en medmenniska fribeten af sådant skäl och 3:o) ,.De med byggandet af arbetshus förenade stora omkostnaderna. På det första kan med öfvertygelse svaras: sätt blott ett enda arbetshus inom ett visst område och, om dess ändamål blefve kändt skulle inom kort en sådan förändring till det bättre hafva försiggått bland lättingarnes skara, att byggandet af flera der ej vore af nöden. För det ,,omenskliga kan man med rymligt samvete säga, att den demoralisation, som uppstår genom lättja och onödigt tiggeri, är ett samhälles pligt att häfva genom att visa usurpatorerne af den beståndande ordningen den väg de vandra skola, att samhället eger oinskränkt rättighet att af dem fordra det vederlag de kunna och böra men ej rilja prestera: arbete, gentemot de fördelar de åtnjuta, nemligen föda, kläder, vård m. m., skulle detta än ske på bekostnad af deras frihet. IIVad slutligen kostnaden för et arbetshus beträffar skall den säkerligen ej i längden uppgå till det belopp fattigvården inom orten kostade. Botemedlet emot det onda finnes alltså, om man vill söka det, och tiden är sannerligen dertill inne. f Utom de, som stadigt belägra fattigvården, gifves en massa vandrande praktikanter i alla möjliga och omöjliga ,branscher. Deras antal är legio, och de, som bo vid allmän väg eller i stad med blott en gata, få nogsamt erfara deras djerfva visiter. Olust till arbete är äfven här hufvudorsaken till kringstrykandet, och såsom exempel kan anföras, att en gesäll, som häromdagen anälde sig hos ins. hade hos sig vandringsböcker för de 15 sista åren, utvisande att han under denna tid, med sammanlagda få månaders undantag för arbete, oupphörligt vandrat emellan Haparanda och Falsterbo. Hvad nyttigt hade ej sagde person i likhet med andra sina stallbröder kunnat uträtta på 15 år, minus — några månader, till sitt eget och andras gagn, i stället för att nu, moraliskt och fysiskt förderfvad, öfverlemnas åt fattigvården? Bör ej denna vandringslusta något ämmas, eller är Sverge i verkligheten ett så fatgt land, att det ej eger arbete åt dem af sina varn, som det åstunda, och bröd åt dem, som det redligen vilja förtjena? Svaret på denna fråga kan till en stor del ligga! i skaldens ord: 1 i ,Sjelfva bergen kunna dägga, i Ä ESAs n Kunna gifva merg och must, Om vi blott med lltens slagga Banka på af hjertans lust.Ordförande i fattiyrårdsstyrelse. (Insändt.) Frågas om det nu icke vore på tiden an