Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1868, sida 2

de gjordes ock af herr Bovin, motionär i frågan, hvilken uppläste ett utlätande, afgifvet af den för frågans utredning tillsatta ryska kommitten. Tal:n förnekade dödsstraffets nödvändighet och ansåg på grund häraf staten icke ega rätt att tillämpa detsamma. Hr Staaff ansåg lagutskottets förslag ej ega stöd för sig i allmänna rättsmedvetandet och yrkade hufvudsakligen på grund deraf afslag å utskottets utlåtande. Hr Lindström sade sig sedan förra riksdagen och förnämligast i följd af nu förda diskussion hafva ändrat åsigt och förordade nu dödsstraffets bibehållande, förnämligast emedan det egde förmåga att afskräcka från mords begående. Frih. Gripenstedt ville, ehuru icke jurist, yttra några ord i denna fråga, dels för dess stora vigt och betydelse, dels emedan han såsom ledamot i statsrådet många gånger haft tillfälle att taga den i öfvervägande och erhålla närmare kännedom af de brott, öfver hvilka dödsdom blifvit fälld. Talaren ville upplysa, att aldrig någon dödsdom blef af konungen fastställd, såvida ej alla statsrådets ledamöter voro derom ense, att så borde ske. Hade deremot endast en ledamot några förmildrande omständigheter att anföra, benådades alltid den lifdömde. Tal. sade sig aldrig hafva kännt sitt samvete kränkt, derför att han understödt en dödsdom. Han hade alltid varit öfvertygad om dödsstraffets rättmätighet, och de föredrag, han nu åhört, hade ytterligare styrkt honom i denna öfvertygelse. Man hade påstått, att rättsmedvetandet fordrade detta straffs upphäfvande, ett påstående, som dock blifvit af flera andra bestridt. Likaledes hade man sagt, att samhället, likasom brottslingen, mördar af hämd. Intetdera af dessa påståenden vore rigtigt. Samhället dödar fär att skydda såväl sig sjelft, såsom ett helt betraktadt, som de enskilda samhällsmedlemmarna. Ej heller begås vanligen mord af hämd eller för nöds skull; åtminstone öfverensstämde alla de berättelser om ohyggliga mord, hvilkas sanningsenlighet han haft tillfälle att konstatera, deri, att dessa brott haft till driffjeder de uslaste motiver, såsom vinningslystnad, önskan att undandraga sig upptäckten af ett redan begånget brott o.s.v. Motiver, sådana som dessa, kunde ej ursäktas. Talaren erinrade derom, att dödsstraffet icke var i vår lag bestämdt för sådana brott, hvilka blifvit kallade ,,dråp, och hvilka skilde sig från mord deruti, att de ej voro öfverlagda. Den af några uttalade åsigten, att straffets upphörande skulle vara en måttstock på ett lands kultur, bestreds af erfarenheten. Stå väl kantonerna Freyburg och Neufchatel, hvilka afskaffat dödsstraffet, högre i kultur än vi? Kan något sådant sägas om Österrike, Nasssau, Ryssland, Rhode Island? För sin del kunde talaren icke tro detta. Dödsstraffets afskaffande vore emellertid ett mål, som alla önskade, men den rätta vägen till detta mål vore att så småningom låta sagda straff komma ur bruk. Såsom en glädjande företeelse i detta hänseende vore det förhållandet, att under sistlidet år ingen dödsdom blifvit fälld. Af dessa m. fl. skäl yrkade tal. afslag å utskottets utlåtande. Hr Hierta ansåg icke brottsmålsstatistiken tillräekligt tillförlitlig, att man af densamma skulle kunna bilda sig en öfvertygelse. Talaren erkände sig hafva varit tveksam, hvad votum han skulle atgifva i frågan, men ville nu rösta för ifrågavarande straffs borttagande, och framhöll tal:n förnämligast den tanken, att oskyldiga kunnat föras till aträttsplatsen. — Samma yrkande gjordes af hrr Svensn, Ridderstad och Björck, kvilken sistnämnde ansåg, att den korta tid, den nya strafflagen varit tillämpad, icke utgjorde något skäl tör dödsstraffets bibehållande, då denna strafflag, ehuru länge förberedd, var föga eller intet känd af allmänheten. — Hrr Hörnfeldt och C. Ifvarsson uttalade sig för utskottets utlåtande, hvaremot hrr Lundström, A. v. Proschwitz, A. Gudmundsson, Bjerkander ech Medin för afslag. — Hr Kinmanson ansåg tiden ännu icke vara inne att afskaffa dödsstraffet. Ett sådant afskaffande vore en oegentlighet, så länge vatten-och brödstraffet samt bysättningstvånget qvarstode i vår lag. Åtskilliga talare uppträdde härefter, endast tillkännagifvande sin afsigt att rösta för eller mot utskottets förslag. För dödsstraffets bibehållande ttrade sig sålunda hrr Sv. Nilsson, Heggström, it Svensson, Ästrand, Grape, Jan Andersson, Westblad, P. Pettersson, Bergman, Winkrans, W. v. Proschvitz, Åke Andersson, O. Nilsson, Rylander, Kallstenius och Dan. Danielsson. Nedannämnda ledamöter förklarade sig deremot vilja rösta för dödsstraffets afskaffande, nemligen hrr Uhr, Rebnström, P. Nilsson från Christianstads an, And. Eriksson, Grenander, Ola Jonsson, R. Nilsson, O. Nilsson från Christianstads län, Lönnberg, Matts Pehrsson, Jöns Pährsson, Ola Lasson, Nils Larson, And. Andersson och Orre. Vid den ter slutad diskussion anställda voteringen blef, såsom förr nämnts, utskettets förslag förkastadt ned 100 röster met 69. Den andra punkten i utskottets utlåtande, deri, inder förutsättning af bifall till dess hemställan om dödsstraffets upphäfvande, utskottet afstyrkt ar R. Adlersparres motion, att dödsstraffet ej vilare må offentligen verkställas, återremitterades vå yrkande af hr Isberg. EEE SARAS ERSATT EE EEDERER AA