Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1868, sida 1

2GQö HAHAHHHAiiii nd namn ref:n dock ej kunde uppfatta) hade yttrat, att för ett öfverlagdt mord öfverskrede ej dödsstraftet rättvisans gräns, En annan, franska juris professorn Franc, hade uttalat sig i enahanda rigtning. Belgiska juris prof:n Hauss hade betecknat dödsstraffet såsom rättvist och nyttigt, men ej nödvändigt alltid eller öfverallt. För sin del instämde tal:n i deras åsigter och stod på samma grund som lag-utskottet eller den, att frågan om dödsstraffets användande beror på dess nödvändighet. Han vore så fast öfvertygad om dess rättvisa, att ban ej ville öfvergifva denna ståndpunkt, såvida han ej blefve öfverbevisad derom, att straffet utan skada kan borttagas. Frågan måste tagas praktiskt. Förfäktarna af dödsstraffets afskaflande toge sin tillflykt till brottmålsstatistiken, men oafsedt att statistiska uppgifter i allmänhet icke äro särdeles bevisande, utan kunna gifva olika resultater, allt eftersom de grupperas, komme härtill, hvad denna fråga beträffade, att så många olika faktorer medverkade till brottsligheten i ett land, såsom folkets moraliska och religiösa förhållanden, dess ekonomiska välbefinnande o. s. v. Lagskipningens större eller mindre fullkomlighet hade ock inflytande på brottsligheten, enär säkert vore, att ej så många brott skulle begås, om hvarje brottsling vore säker på att ej undgå straffet för sin förbrytelse. Talm kunde ej dela lagutskottets mening, att brottslingen skulle alltid mera värdera sin frihet än den fördel, som genom brottet kan vinnas, samt att straffarbete på lifstid följaktligen vore tillräckligt strängt att verka afskräckande äfven i afseende på de allra gröfsta brott. Motsatsen bevisades deraf, att de funnes, som kunna stjäla 10 rdr, äfven fastän de veta, att den säkra påföljden derför för dem blifver lifstids fästning. I sammanhang dermed påvisade tal:n det antagandet, som blifvit uttaladt, visserligen icke af lagutskottet, men af flera andra, nemligen att dödsstraffets qvarstående i lagen såsom alternativt straff skulle verka mindre afskräckande än om endast litstids fästning vore stadgadt. Kunde ej dela denna åsigt. Men för att återkomma till brottmålsstatistiken, så kunde densamma ej frånkännas allt värde. Hvad Sverge beträffade, visade densamma ett tillfredsställande resultat, i det brotten i allmänhet vore i aftagande. Medeltalet af samtliga lagbrott under femärs-perioden 1861—1865 var 16,532, under föregående qvinqvenniet 17,785 och undet det derföregående 18,859. Medeltalet för de 20 åren närmast före 1860 var 18,000. Fäste man sig särskilt vid morden, så visade statistiken öfver dem visserligen också ett aftagande, men ej så betydligt. Under qvinqvenniet 1861 —1865 utgjorde mordens äntal 18,,, under det föregående 20,,, men under den allra sista tiden, så långt uppgifterna sträckte sig, vore medeltalet i det närmaste oförändradt eller 18,, procent af alla begångna lagbrott. Talm anförde i sammanhang härmed en uppgift, hemtad från prof:r Olivecronas bok mot dödsstraffet, enligt hvilken morden under år 1845 uppgingo till 55 eller högre antal än under något år sednare eller under något af de föregående 32 åren. Om detta varit en tillfällighet vore ej lätt att bedömma, men allmänna meningen tillskref förhållandet den omständigheten, att konung Oscar beslutat ej tillämpa dödsstraffet. På grund emellertid af hvad statistiken upplyste, kunde man säga, att intet land hunnit gränsen för dödsstraffets upphäfvande närmare än vårt. Tal:n fäste sig härvid icke vid benådningsrätten, utan vid domstolarna. Under de sista åren hade af hofrätterna endast 9 dödsdomer blifvit fällda, och af dessa hade blott 3 vunnit högsta domstolens fastställelse, och af dessa hade åter eninådeväg blifvit upphäfven. Den sista af konungen fastställda dödsdomen var af d. 14 Aug. 1866 och gällde en person, som för 25 rdr låtit lega sig att skjuta en för honom alldeles obekant qvinna. Den näst derförut fällda dödsdomen af den 20 Mars 1865 drabbade en frigifven lifstidsfange, som begått mord och som, då han för minsta förbrytelse skulle blifvit återförd på sfastning, hade blifvit alldeles strafflös, så vida ej dödsdomen gått i verkställighet. Man måste besinna, att i landet finnas flera hundra sådana benådade lifstidsfångar, som om de störa allmänna säkerheten, genast blifva återförpassade till fängelset, och hvilka således om dödsstraffet borttoges, genom ett mord ej skulle riskera mera än genom den minsta stöld. Dödsstraffet måste för dem bibehållas såsom ett samhällets nödvärnsmedel. Man finge ej, såsom utskottet tycktes hafva gjort, anse nödvärnsrätten endast gälla de inom lås och bom befintliga brottslingarna, utan denna rätt måste tagas vidsträcktare såsom gällande den brottsliga viljan, när och hvar den uppenbarade sig. Talaren anförde härefter till belysning af frågan åtskilliga andra länders exempel. Ett land, som af motståndarna till dödsstraffet, städse blifvit åberopadt såsom särdeles talande med afseende på Sverge, vore Finland. Derstädes hade dödsstraffet blifvit suspenderadt år 1826, men dock icke för statsbrott. Under de närmast föregående 15 åren hade då i medeltal 22 personer blifvit dömda till döden. Visserligen hade dödsstraffet under de sista 40 åren ej blifvit tillämpadt, men suspensionen deraf vore ej så fullständig. Dels qvarstode det nemligen ännu för statsbrett, dels vore det surrogat, som blifvit satt derför, eller lifstidsarbete i Sibiriens grufvor, af vida intensivare beskaffenhet än det borttagna straffet. I Tyskland hade väl parlamentet i Frankfurt år 1848 upphäft dödsstraffet, men blott ett par af de mindre tyska staterna, nemligen Oldenburg och Anhalt antagit denna förändring och äfven ända hittills upprätthållit den. I Wurtemberg hade väl äfven dödsstraffet blifvit borttaget, men måst återinföras 1853, emedan det ansetts dels oumbärligt dels vara det enda rättvisa straff för mord. I Sachsen hade dödsstraffet blifvit afskaffadt på grund deraf, att len derstädes nyligen införda juryinstitutionen, som dömmer på indicier, icke i följd af lagens beskaffenhet lemnade tillfälle att tillämpa något