Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1868, sida 1

HOLÅH: MEN 1011 4 HI8 OCH KLaÄlllSt, med mjuka tonsall, den sednare mera skarptBåda talade emot lagutskottets förslag, och hr Witt skyggade ej tillbaka för att uttala, det han ville nu öppet utsäga denna sin mening, sedan han sett de anfall i tidningarne, hvarför h. exc. justitiestatsministern varit utsatt på grund af sin mening i-denna del. — Hr Isberg, som nu första gången yttrade sig inom kammaren, tillvann sig dermed äran af ett särdeles väl sagdt anförande, både till form och innehåll. Han åberopade sin 30-åriga erfarenhet såsom domare i landsorten till stöd för dödsstraffets qvarstående i lagen uti den alternativa form, hvari det ännu förekommer. — IIrr Ahlgren, Östman, C. A. Larsson m. fl. talade för dödsstraffets afskaffande, likasom ock hr Jonas Andersson, som åberopade en inom hans kommittenskap afgifven opinionsyttring isamma anda. Detta sednare föranledde den unge representanten från Dalarne, Liss Olof Larsson, att förklara, det han ej satte högt värde på hvarken bondeståndets föregående beslut i ämnet — ty ståndet visste att dess votum då så litet betydde, när det utgjorde blott en fjerdedel i representationen — eller på den åberopade opinionsyttringen, som blott berodde på tidningarnes bearbetningar. Anförandet, som väckte mycken munterhet och ådrog den naive talaren bifall för hans frimodighet, var det sista på förmiddagen. På ce. m. kl. 6 öppnades debatten af hr Rosenberg, som talade för dödsstraffets afskaffande, likasom ock efter honom hr Hedlund, den sednare förkastande detta straff ur rättslig synpunkt, och under antagande tillika, att samhällets välfärd icke kan råka i strid med rättvisans grundsats, när båda sannt förstås. Talm tvekade dock ej att uttala, det h. exc. justitiestatsministerns anförande gjort på honom det intryck, att om det endast berott på att bedöma frågan ur nyttans eller nödvändighetens synpunkt, så hade han sannolikt, om han varit tvungen att afgifva sitt votum straxt efter detta föredrag, röstat emot lagutskottets betänkande. Återvändande till och fastbållande rättsgrundsatsen, komme han nu att rösta för detta betänkande. — Hr J. Lindström förklarade öppet, att då han förut gifvit sitt votum för dödsstraffets ögonblickliga afskaflande, så komme han nu att rösta emot utskottets betänkande. — Samma tveksamhet uttalade hr L. J. Hierta. Han hade en tid öfvergått till den uppfattning, att ingen fara låge i att dröja med ett sådant besluts fattande, men hade dock, genom de skrifter i ämnet, som derefter utkommit, blifvit återförd till den öfvertygelse, som nu förmådde honom att rösta, för utskottets betänkande. — Hr Blanche hade, såsom målsman för dödsstraffets afskaffande, ett af sina lyckligaste föredrag. Det var poeten, som talade, om man så vill, men det var ock den varme menniskovännen. Särskilt vände han sig mot talet derom, att brottslingen vore så ,väl beredd och nöjd att dö. Ännu på schavotten, yttrade tal:n, hoppas han på nåd, och när till sist bindeln lägges öfver hans ögon, lyssnar han ängsligt efter detta ord: nåd; men det är icke Guds nåd han förbidar, utan konungens nåd. — Man skänkte sitt bifall åt talaren; men hans tal gjorde ingen djupare verkan. Hr Ribbing kunde alltså saklöst komplimentera med vänliga erd denne sin antagonist. — Frib:e Gripenstedt talade emot lagutskottet, vändande sig företrädesvis mot hr Keys yttrande på förmiddagen. — Hr Björck talade för utskottets mening, likasom denna försvarades i ett sakrikt anförande af motionären uti ämnet i denna kammare, hr Bovin. — Många talare yttrade sig vidare, hvilka jag nu ej kan ur minnet uppräkna. De flesta uttalade mot slutet endast sin mening, utan vidare motiver, och helsades för denna sjelfbeherrskning med bravo-rop. Den siste, som yttrade sig, var hr Kalstenius, hvars röst sällan höres i kammaren, men hvars lugna och redbara väsen gifver honom ett stort nflytande inom det parti han tillhör. Han förklarade, med djup och nästan rörd stämma, att han, efter moget och samvetssrannt öfvervägande, kommit till den öfvertygelse, att dödsstraffet ännu ej kunde nelt och hållet borttagas ur vår lagstifting. Talmannens klubba föll, och det var m något efter kl. 10 på aftonen. Voteringen började, och många gissninzar utbyttes rörande utgången. Det var utt förmoda, att majoriteten nu skulle slifra en annan än vid föregående rikslag, då dödsstraflets afskaflande beslöts if andra kammaren med stor pluralitet, nen man antog likväl, att båda meninsarne skulle komma att i det närmaste ippväga hvarandra. Det var alltså med tor sensation man erfor, att voteringen itfallit med 100 nej — mot utskottets örslag — och endast 69 ja. Då detta beslut sannolikt kommer att slifva föremål för ganska bittra utgjuteler inom en god del af pressen, anhåller ag att derom få yttra några ord. Det har alltid varit min vissa öfverygelse, att massan af svenska nationen cke är stämd för dådsstraflets totala weslutande ur vår lagstiftning, utan har let i sjelfva verket varit ett sätal af hunanitetsidgernas målsmän förbehållet att utaga den högre ståndpunkten äfven i letta hänseende. Detta målsmanskap har jort sig lifligt gällande inom pressen, och å hade många ledamöter E a ie Ti AT oo1P