Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1868, sida 3

ten, midt uti den djupa vägen. rande och vadande innevånarne må vi nu rikta I blicken på boningarne, som är målet eller utgångspunkten för deras färd. Här, straxt bredvid oss, hafva vi ett ruckle, bygdt på en stengrund. Väggarne tyckas lemna fritt spelrum för stormarne, som här låta känna sin styrka mer än Tnere uti dälderna. En trätrappa på gafveln leder upp till en liten utbyggnad, som förer till ett vindsrum. Det hela liknar mer ett uthus än en boning, der flera hushåll bo och lefra. Vid ett annat hus se vi tvenne fristående trätrappor, liknande dem man begagnar å fartyg, men betydligt sämre. Byggnaden är två våningar hög, — ja, har t. o. m. en vindsvåning dessutom. De båda trapporna ha sitt fotfäste på tvenne afrundade bergsknaltar, uppför hvilka det fordras konst och skicklighet att komma, enär de hafva en sluttning, påminnande om den lodräta. Dörrar och fönster äro i harmoni med det öfriga. Vidare se vi ett stort rödmåladt hus — vi skola här betrakta gårdsbyggnaden. En s. k. landgång leder upp till en balkong, som löper längs hela andra våningen. Innanför denna synas några små gluggar. Bor folk här? torde någon fråga. Att så är, derom vittnar ju den beqväma uppgången, som leder hit; välan då, vi skola stiga in och här börja våra hemlifsbilder från Landalabergen. Genom en dörr eller, rättare sagdt, en liten och oansenlig öppning i träväggen, der ej en gång ett ordentligt lås finnes, komma vi till ett mindre rum, hvarest herrskar halfmörker. Vid vårt inträde ha dess invånare ej ännu lemnat sina hviloläger — men vi stiga ändå på. Den syn, till hvilken vi här blifva vittnen, är i sanning hjertslitande. Rummets storlek påminner om en skrubb, taket sluttar i vinkel, så att dess ena kant ej är mer än ett par fot från golfvet. Framför fönstret står ett mindre bord och vid sidan häraf är en söndrig jernkamin, ställd på några tegelstenar, försedd med ett bleckrör, som leder röken genom väggen eller, rättare sagdt, tvingar den att qvarstanna uti det redan förut mörka kyffet. Här hvila 7 personer, man, hustru, barn och inhyseshjon, hvilka af barmhertighet få dela utrymmet. Bakom samma balkong äro ytterligare tvenne dylika rum, dock ej med så många hyresgäster. Sjelfva hufpudbyggnaden hyser till största delen fattiga, hvilka nöden tvingar att mot dryga hyror här framlefva sitt sorgliga lif. Ännu några interiörer. I ett annat mindre trähus inträda vi uti källarrummen. Väggarne bildas af på hvarandra lagda gråstenar, öfversmetade å den inre sidan med litet murbruk och å den yttre med rödfärg. När vi inkomma se vi, huru vattnet flödar ner och bildar riktiga små pussar på golfvet. Eldstäderna bestå äfven här af bristfälliga kaminer. Bestiga vi höjderna och gå in uti det förut omnämnda huset med de fristående trapporna, möta oss äfven här bostäder så eländiga och vedervärdiga, att vi förundra oss öfrer att någon mensklig varelse kan uppehålla sig i desamma. Eller hvad skall man säga om bostäder, der snön om vintern yr fritt in och bildar drifvor midt på golfvet, der regnet släcker brasan i eldstäderna, och der stormen bviner genom alla fogningar? Låtom oss våga örsöket att inträda. Der se vi en mor ännu uti ädden. Bredvid henne hvila fyra minderåriga barn; de små sofva — den lyckligaste stunden för den arma modren: då ropa de ej på mat, då visa de ej sina frusna händer. Se, huru hon vid vårt inträde söker breda öfver dem, för att ej kylan skall väcka dem. Betrakta närmare denna hvilostad; den är ej annat än några söndriga halmmadrasser till underlag och klädestrasor till betäckning. Barnen vakna, kyssa mamma och bedja så vackert om något attäta. Moderns aldrig tröttnande omsorger möta oss äfven här, ty hon har gömt sedan gårdagen några matbitar, och dessa komma nu väl till pass Å motsatta sidan af samma rum är en liggsoffa. De som hvilat här hafva redan stigit upp. Det är en ung mor med ett par barn, något öfver 11, år gamla. De små äro tvillingar, de se så innerligt belåtna ut. under der modren gör deras Söndagstoiett. Här har naturen sjelf tillfredsställt hungerns kraf för de uppvexande plantorna — men modren — hon lider, hon måste gifva, men har sjelf intet, hvarmed hon kan ersätta det förlorade. Kasta vi en blick öfver rummet, se vi utom de tvenne omtalade möblerna ej något som kan rubriceras under denna benämning. Fråga vi efter fäderna, så möter oss det sorgliga svaret: den ene på fästning för stöld, den andre rymd redan efter Iysningen. Beklagansvärda mödrar, som nu skola försörja sig och barnen! Här är det valgörenheten tages i anspråk. — En annan bild ur verkligheten. På ett vindsrum. saknande nästan allt och till hvilket man endast kan komma genom att klifva upp för en stege, bor ett hushåll, bestående af man, hustru och 4 barn. Nattlägret utgöres af golfvet och eldstaden är sådan, att den ej gör skäl för namnet. Tiden har emellertid framskridit, så att solen börjar belysa taflan, och i de bostäder, vi hädanefter besöka, mötas vi åtminstone af den herrliga olbelysningen, som sprider ett behagligt skimmer ifven uti dessa armodets hem. Fortsättande vår vandring, gå vi in uti ett par af de större husen. Här en familj redan i verksamhet — barnen se hyggliga ut — de läsa uti dagens evangelium. Fråga vi om de skola gå i kyrkan, svara somliga a, andra att de skola besöka Söndagsskolorna. Fadren intager sjuksängen; han har förfrusna ötter. Uti denna olyckans verld finnas dock några eende och vänliga bilder. Se t. ex. der en skonakareverkstad. Mannen lägger sista handen vid tt arbete, som skall inbringa honom några rikslaler. Barnen, 5 till antalet, omgifva väntande in far. De tyckas ha brådtom att komma ut. ick ja, så det; de taga sina böcker, för att egifva sig till Söndagsskolorna. De två minsta nåste stanna hemma; de skrika, då syskonen och ar aflägsna sig, men den sednare tröstar dem ned, att när han kommer hem och fått pengar ör sitt arbete, ha de något att vänta. I en anan familj ha barnen nyss hemfört ett bleckkärl ned varm köttsoppa från ett af de förut beskrifa bolagsvärdshusen. Den mest lukulliska anrätting kan icke vara mera välkommen än denna nkla rätt. Modren sätter fram de tvenne enda allrikar, som utgöra förrådet, och dertill några edir och ett par ,,kakor. Familjen förtär itt middagsmål med den största tillfredsställelse, ch det minsta barnet får det nöjet att länsa käret — och detta göres också med besked. Läsaen är nu måhända trött af dessa besök, och vi egifva osse derföre på hemvägen. Derunder måste vi göra oss den frågan: huruan är vår byggnadsordning, då den icke lägger inder i vägen för uppförande af hus, sådane som essa, hvilka från början äro beräknade på att ot dryga hyror inhysa fattige, utan att tillförikra dem de förmåner, som man är van att inefatta under benämningen ,att hafva tak öfver ufvudet? Vidare kunna vi ej underlåta att uttrycka vår krundran öfver, att försäkringsbolagen lemna förOl ikringar å hus, der ej en enda ordentlig eldstad de ler spis finnes, hvilket är rakt stridande mot sk Ssuranspolisens innehåll och förutsättningar. Har en kommun, som egoområdet tillhör, inga skyligheter att bidraga till anläggande af ordentliga igar samt anskaffande af vattentillgång medelst runnar 0. d.? En början till ett bättre är vissergen redan gjord. Initiativet härtill är taget af 1. igra utaf husegarne, som insett och behjertat AW3 — vm gten af en reform, men dessa sakna tillgångar N r att ensamma kunna bära alla dermed förknip2 ade kostnader. Det föreligger nu emellertid tilll. görande, hos stadsfullmäktige, huruvida Landabergen skola förenas med staden. Största delen 1 dem, som bo här, tillhör Göteborgs församlinwr och har sin sysselsättning inom den egentliga aden. Grunden åter, på hvilken husen stå, tillrgryte kommun. Detta har varit och är väl ufvudsakliga skälet, hvarför denna stadsdel uppått så utan all ordning och skick. Stadsfullmäk-) . ge få emellertid, som sagdt, ärendet snart till ni chandling, och vi ega alltså grundad anledning Biä ll den förhoppning, att de nu så vanlottade inKi syänamno i Landalabergen gå en ljusare framtid hå II mötes. För att besöka det ställe, dit jag nu ämnar föra 24 saren, fordras i sanning en ganska god dosis. od. Vi vilja nämligen aflägga ett besök uti den af stadens förra häkte inrättade asylen för herberst rande af lösdrifvare. Jag nästan bäfvar vid otta tanken att bedja läsaren följa mig dit straxt ku re midnatten, då dessa samhällets olycksbarn an ifvit inhysta derstädes. 10 För att få begagna denna ,tillflyktsort måste olyckliga subjekter, som dertill se sig nödsade, uttaga polett uti polisvaktkontoret. Sjelfva ofi ylen är inrättad af vederbörande myndigheter h rvakad af ordningsmakten. Det oaktadt ap