Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1868, sida 2

Article Image
immortellkransar nedlagda vid Julikolonnen, och flera arresteringar hafva skett. AMERIKA. Enligt ett af oss meddeladt telegram från Washington har representanternas hus beslutat sätta presidenten Johnson i anklagelsetillstånd, emedan han på nytt afsatt krigsministern Stanton. Förenta Staternas författning föreskrifver, att senaten ett sådant fall skall konstituera sig som domstol under öfverdomarens ordförandeskap. För fällande till saken fordras en majoritet af två tredjedelar, och denna domstol kan endast afsätta den anklagade från hans embete, utan att resultatet af Åt ytterligare lagligt åtal vid vanlig domstol derigenom förhindras. Om domen utaller mot presidenten, skall kongressen hafva att utnämna en embetsman, som skall bekläda presidentskapet intill nästa ral. Samtidigt meddelas, att hela saken angående Stantons afsättning, äterinsätande i embetet och förnyade afssättning kall föreläggas den vanliga domstolen, ett steg, som äfven synes vara af en tvinganle nödvändighet. Men det är förunderigt, att representanternas hus icke afvakat resultatet af sistnämnde åtgärd, innan let beslöt ställa presidenten under åtal. Pill Stantons efterträdare har nu presilenten utnämnt general Åhomas, och Johnson synes denna gång hafva sett sig bättre ör, än då han valde general Grant att ulösa Stanton. Af den nyligen i repreentanternas hus framlagda korrespondensen mellan Johnson och Grant framgår nemligen, att den sistnämnde varit lika enig med presidenten angående utöfvandet af sitt embete, som Stanton, och lika väl som denne af presidenten blifvit bekylld för insubordination. Angående Jrants närvarande ställning skrifver danska Dagstelegrafen: Under det långvariga inbördeskriget blefvo flera rförares namn för en tid upplyftade på populaitetens armar för att åter förgätas, då krigslyckan lefl dem emot. Bland anförarne i sydstaternas irme skola dock Robert Lees och ,,Sionewall Jackson, samt bland dem i nordstaternas arme Shermans och Ulysses Sidney Grants namn för varas i historien. Af dessa män är Jackson död; Lee lefver som föreståndare för ett militärinstitut; Sherman är anställd som general i den del af armåen, som är ställd på krigsfot, men han håller ig från politiken, och bland alla notabiliteterna under kriget synes Grant vara den ende, som skall zå öfver i landets högre civila administration. Och let är icke heller någon annan man, med hvilkens namn glädjen öfver nordstaternas seger är så nära förbunden. Det var han, som med uppoffring jaf usenden förde nordstaternas arme från Washingon till Richmond och under c-längvariga och blodiga striderna framför de konredererades hufrudstad ådagalade den seghet och uthållighet, såm omsider i Mars 1865 ledde dertill, att Lee måste gifva sig. Och segerruset har icke rubbat Granis jemvigt! Under de berusande hyllningar, som hans landsmän beredt honom, har han icke förnekat sin förra karakter. Han är ännu densamme rättframme man, som man kände från Illinois, och som icke försmådde ett godt glas whisky eller en Jod cigarr, men som likväl under sitt anspråkslösa jure döljer djerfva, vidtomfattande planer. Grants hela uppträdande, ända ifrån då han som segerherre återvände från tåget mot Richmond, har va rit beräknadt på att förbereda hans val till presi dent; men han har uppträdt med sådan klokhet, att det ända tills för få veckor sedan beständigt. sett ut, som om han icke önskade denna post, utan endast skulle mottaga den, om hela landet med. en hittills okänd majoritet kallade honom dertill. Grant har hållit sig utom partistriderna samt underlåtit att yttra sig om sin politiska ståndpunkt; han var lojal mot presidenten, då han mottog den svåra posten som krigsminister, och han kunde anses som kandidat till presidentskapet för tre sjerdedelar af Förenta Staternas folk. Befolkningen var trött af partiledarnes intriger och önskade en man, som var oberoende af de politiska partierna, och en sådan man var Grant. u ir han det icke längre. Grants klokhet har svikit honom; hans neutralitet är bruten, och han kan icke längre göra anspråk på att anses vara höjd öfver partierna. Anledningen till detta fall ir striden mellan presidenten och kongressen om krigsministern Santons afskedande, hvilket Grants motståndare begagnat för att sätta en fälla för honom. Presidenten Johnson har offentliggjort en orefvexling mellan honom och Grant, i hvilken len sistnämnde beskylles för att hafva brutit ett dem emellan träffadt aftal. Grant medgitver, att ett sådant aftal varit gjordt, att han specielt lofvat ätt icke lemna krigsministeren, äfven om senaten befallde det, eller åtminstone att i hvarje all icke draga sig tillbaka, innan Johnson fått tid ut välja en efterträdare till honom; men detta öfte — säger. Grant — har jag sedan återtagit. Som bevis häremot anför Johnson emellertid vittnesbörd från de andra medlemmarne af kabinettet, och många skola erfara det intryck af brefvexlinsen, att Grant icke handlat fullkomligt rätt mot presidenten. Generalen inser äfven betydelsen af manövren och beskyller Johnson för, att han geom korrespondensens offentliggörande velat nedätta honom i landets ögon, och det är förmodlisen i känslan af, att detta skulle kunna lyckas; om han uttalat sig för kongressens politik i sydtaterna. Härmed är Grants ställning till partierna petecknad, och det republikanska partiet har i ett nöte i Newyork den 5 Februari uppställt honom om kandidat till presidentplatsen med Fenton, uvernör i Newyork, som vice president. I detta nöte framställde republikanerna ett mycket löst sogram, i hvilket de undveko att omnämna sin tällning till negerfrågan. Det betydelsefulla i saen är, att Grant nu fåästat sig vid det republianska partiet, att han visserligen bör kunna vänta tt blifva vald till Johnsons esterträdare, men att an icke skall kunna tillträda sitt höga embete, trustad med den myndighet, som skulle kommit onom till del, om han söre valet kunde undvikit tt binda sig vid något parti. Enligt ett telegram från Havanna af den 4 dennes har revolutionen på Hayti blifit allmän; alla stammar af betydelse hafva ripit till vapen mot Salvane och utropat öoloman till president. Dagens post. PVCELT LÄTT

29 februari 1868, sida 2

Thumbnail