mig älska, att han måtte ha förbarmande med er olyckliga dotter Sophia. Då hon slutat detta bref, skref hon till sin man: Min furste! När ni läser dessa rader, äro vi skiljda, skiljda för att icke mera återse hvarandra. Jag behöfver icke förklara för er orsakerna till denna skiljsmessa. Ni, om någon, bör känna dem, och gör ni ej det, skulle alla bemödanden att lära er det vara onyttiga. Allt hvad jag har att säga er är, att ur allt det moraliska elände jag här bevittnat, ur detta lif af sorger, förödmjukelser och lidanden af tusende slag, medför jag den lugnande känslan af en oförvitlig vandel och ett obefläckadt samvete. Lef lycklig, om lyckan låter sig erfaras af ett hjerta sådant som ert! Öm någon pligt kan af er fattas som helig, låt det bli den om edra barns väl! Er olyckliga gemål Sophia af Celle. Under dessa bestyr gick dagen till ända. Qvälien kom och timman för Königsmarks väntade ankomst nalkades. Prinsessan befann sigi denna oro, som alltid föregår hvarje vigtig, afgörande handling. Hon ville bedja, men hon kunde icke samla de förströdda tankarne till en andäktig bön; hon såg upp emot stjernorna för att af dem hemta tröst och mod, men de stodo skumögda bakom molnens nattslöja; hon lyssnade med återhållen andedrägt till hvarje knäpp och kny, då i det yttre rummet steg hördes, der v. Molk befann sig, hvilka hon igenkände vara den väntades. En darrning öfverföll henne och hon sjönk snyftande ned på en stol. Innan vi lemna honom tillträde, vilja vi äfven bekantgöra oss med de mått och steg Königsmark för egen räkning vidtagit mot följderna af det biträde han lemnat prinsessan till sin flykt. I hoppet om befrielse från sina lidanden genom denna, hade hon föga tänkt på den onåd för hvilken hennes räddare derigenom utsattes, men hade hon gjort det, hade hon omöjligen kunnat föreställa sig den hämd grefvinnan Platens svartsjuka ämnade honom. Icke så han sjelt. Om han icke förmådde tänka sig den grymhet den skulle innebära, tviflade han dock icke på att drabbas af hennes oförsonliga bat. Detta,