Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 2

Grefrinnan betraktade det. En konvulsivisk rörelse tyck tes öfverfalla henne. — Ni mår illa? — sade fröken v. Kratzeh och skrattad i hemlighet, tillskrifvande fäfängan och en deraf uppkommande afund orsaken till grefvinnans rörelse. — En öfvergående opasslighet. Men, säg mig, hur haj detta kommit i er hand? — Lilla sessan hade medtagit det, hvilket jag först ble varse då hon skulle afklädas. Som jag tidigt i morgon bittids mäåäste återsända det, och jag trodde att grefvinnan möjliger skulle kunna draga några slutsatser deraf för händelsens betydelse, ville jag begagna tiden för att framvisa det. — Jag tackar er, min fröken, det ger verkligen betydelse åt händelsen. Men jag känner min opasslighet tilltaga. Jag vill icke uppehålla er vidare. Ni har förbundit er min tacksamhet och kan räkna på min välvilja. — Jag skulle dock förebrå mig att hafva undanhållit er en vigtig, kanske den vigtigaste delen af min upptäckt, om jag stannade vid detta. — Hvad vet ni mera? — På vägen hit märkte jag tydligen, ehuru i mörkret, att någon infann sig under fröken v. Molks fönster, hvarifrån något nedsänktes — en billet-doux utan tvifvel. — Fönstret igenstängdes och den okände aflägsnade sig ... — Försvann i slottet? — Nej, min grefvinna! Till min förundran hörde jag hans steg försvinna genom lilla porten, åt det motsatta hållet af borggården. — Och ni kunde icke urskilja hvem han var, hans längd, hans gestalt? — Icke med säkerhet, men hvad jag tyckte mig finna var, att han liknade grefve Königsmark. Grefvinnan satte sig upp i sängen, betäckte sitt ansigte med händerna och frampressade med ansträngd röst: — Jag tackar er, min fröken! Hvad jag sagt upprepar jag ännu. Jag förmår icke mera. Jag behöfver hvila. Fröken v. Kratzch gick. Grefvinnan rasade. Hon skar tänderna af vrede; ögonen gnistrade, kinderna flammade, läpparne svällde; hvarje lem skälfde, som skakad af frossa. Från älskarinna var hon blif