Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1868, sida 2

öfver förgrunden, och när de försvinna är man i spåqvinnan Volas håla. Loke släpas, trots den fagra Sigyns förböner, bort af de vredgade andarne, för att utstå sitt rättvisa straff, och man ser slutligen höjdpunkten af den sceniska effekten — sjelfva Ragnarök. Man ser genom röda flammhvirflar och mörka rökmoln hur Surturs makt segrar. En kolossal Fenrisulf söndersliter Oden, Midgårdsormen utspyr ett helt fyrverkeri mot Thor o. s. v. Midt i förstörelsens kaos reser sig ett förvissnadt träd, från hvars grenar en etterorm hänger ned öfver Loke. Blixten ljungar och jorden skälfver. Loke vrider sig under giftet. Sigyn fattar den gyllene skålen, bestiger den branta klippan, stöder Lokes hufvud och håller skålen under ormens gap, för att uppfånga giftet. Sluttablåen visar till sist ett täckt landskap i vårens friskaste fägring, och det elektriska ljuset, eller såsom det i programmet kallas ,, Allfaders öga utsänder en bländande glans öfver — Gimle. Detta är i korta drag handlingens gång. När ridån fallit, reser man sig, bedöfvad, bländad, gripen af allt det vackra och ståtliga, man sett, men — det är med en viss tvekan jag nedskrifver det — ej med något varaktigt intryck. Med andra ord, och det är utan tvifvel en allmän mening, Bournonvilles mäktiga snille har här åter skapat något skönt och stort, , Ihrymskviden kommer helt säkert att bli en kassapjes; men att lösa den uppgift, han föresatt sig, har ej riktigt lyckats honom. Det har ej vunnits någon ny synpunkt för den nordiska diktningen i denna balett; ämnet har ej rätt velat låta ikläda sig dramatisk form, och känslan såras af att se de nordiska gudinnorna i korta, snäfva kjolar göra piruetter och battemanger. Glanspunkterna i framställningen äro Loke, hr Scharff, och Sigyn, fröken Betty Schnell, en ung debutante, som utan tvifvel har en stor framtid för sig. — Det skall helt säkert till sist intressera er att höra, att dekorationerna till Egirs borg, Thryms sal och Ragnarök äro utförda af den svenske teatermälaren Ahlgrensson i förening med hans landsman, mekanikus Lindström, samt enhälligt förklaras för något af det mest storartade, som kan frambringas genom scenisk effekt. Härmed får jag då sluta. Måhända skall en och annan anmärka om mitt bref, att det hvarken handlar om ,,handel eller vSjöfart samt af denna anledning förklara sig missnöjd dermed. Derpå får jag då svara, att afsigten med detsamma endast varit att berätta de älskvärda läsarinnorna ,litet nytt från Köpenhamn, och om de äro belåtna, är min afsigt vunnen. De öfrige får jag trösta med löftet: å demain les choses serieux. Ad. B.