Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1868, sida 2

Vid tredje spadtaget hördes ett metalliskt ljud. Detta spadtag fann ett eko i de båda kamraternas hjertan, hvilka darrade. — Det var sannt, utropade de. — Skynda, skynda, återtog den förste, Men då den, som höll spaden, beredde sig att utvidga hålet, stördes tystnaden genom ljudet af fotsteg, En man hade undanböjt grenarne, löfmassan darrade ännu, och denne man nalkades de två kamraterna. Han bar uniform, en sabel vid sidan; det var en af skogvaktarne. — Vi äro förlorade! utropade en af de unga männen, — Hvarför förlerade? — Emedan man skall ta oss för tjufvar. — Detta hål, detta okända föremål, som finnes der och som man skall finna, vår närvaro här vid denna timma! Viäro förlorade, säger jag dig, En kallsvett utbröt på den unge mannen, som höll spaden, En olycklig slump skringrade hans Åtom då han var så nära at måhända hafva en förmögenhöt i handen. och detta var icke allt. Om en stöld hade egt rum, ett brott blifvit begånget, skulle man affordra honom räkenskap derför. Vaktaren nalkades med handen på sabelfästet, — Hvad gör ni der? utropade han. — Vi göra ett hål, svarade de unga mannen. — Hvarför? — För att se om någonting finns der. — Om någonting finns der, återtog vak