3. Till Herrar Sladsfullmäktige i Göteborg. Medelst beslut den 9 sistlidne Januari, hafva herrar stadsfullmaktige till drätselkammaren, för utlåtande, remitterat ett af herr professoren och riddaren Edv. v. Schoultz den 19 December 1867 väckt förslag Ji 5, deruti motionären, med åbe ropande af den utredning, som innehålles i så skild berednings betänkande af den 7 April 1864, infördt under HA 18 i stadsfullmäktiges tryckta handlingar för nämnda år, samt dithörande delar af herr rådmannen m. m. A. W. Björcks vid förslaget fogade skrifvelse af den 4 November 1867, hemställt: att stadsfullmäktige, för sin del, måtte besluta, att alla friköpta tomter inom stadens område årligen skola utgöra en efter areal-innebållet utgående fastighetsskatt af ett öre pr qvadratfot oförmemad tomtyta, att ar tomternas innehafvare till stadskassan utbetalas, i den ordning och efter de grunder, som i åberopade beredningsbetänkande, pag. 9 och 10 innehållas; samt att å det beslut, som i detta ärende af stadsfullmäktige fattades, Kongl. Maj:ts stadsästelse af dem måtte sökas. Vid fullgörande af detta uppdrag, har drätselkammaren ansett sig böra tillse, huruvida ifrågavarande förslag är förenligt med de grunder för stadskommuns beskattningsrätt, hvarom gällande lag innefattar stadganden. Så länge kommunallagarne utgjorde föremål för konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, var det konungen obetaget att, på ansökning af en kommun, godkänna ett inom densamma, i afseende på beskattningsförhållandena, fattadt beslut, äfven om detta medförde afvikelse från de i berörde lagar stadgade föreskrifter; hvaremot, sedan 57 S i regeringsformen, i söljd af den vid riksdagen åren 1865 och 1866 at konungen och rikets ständer antagna förändring, erhållit ett tilläggsmoment, deruti föreskrifves, att genom kommunallagarne, hvilka af konungen och riksdagen gemensamt stiftas, bestämmes huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta, — en stadskommun numera icke kan påigga sina medlemmar afgifter i annan ordning än den, som innehålles uti kongl. förordningen angående kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862. Nämnda förordning bestämmer: i S 5, mom. 3, att till bestridande af utgifter, som utöfver de i mom. 1 af samma S omförmälda samfälda tillgångar, kunna till stadens gemensamma gagn eller för särskilda dess behof erfordras, kommunens medlemmar, efter derom i laga ordning fattade beslut, äro underkastade beskattning i enlighet med de grunder, som i förordningen bestämmas; i 8 57, mom. 1, att medlem af en stadskommun i allmänhet är skyldig att till de utgifter, som tör kommunens gemensamma behof pböra, enligt nyssnämnda 5 5 mom. 3, uttaxeras, lemna bidrag, i förhållande till den sammanlagda bevillning till staten för fast egendom eller för inkomst af kapiial eller arbete, som, enligt art. IL. bevillningsstadgan, blifvit honom påförd i näst förut upprättade, vederbörligen fastställda, bevillningstaxeringslängd; samt i 8 58, att der i lag eller allmän författning stadgadt är, att viss utskyld skall utgå efter annan, än den i 5 mom. 1 bestämda allmänna grund, eller att vissa från skattskyldighet till staden eljest befriade invånare skola till fyllande af särskilda behof bidraga, till efterrättelse skall gälla hvad i ty fall förordnadt är. Då nu den fastighetsskatt, hvilken i motionärens förslag afses, icke är i lag eller allmän författning bestämd, så skulle genom densamma denna stads invånare få vidkännas en från föreskriften i kommunalförordningens 57 mom. 1 afvikande särskild beskattning, som i första hand visserligen komme att utgöras af stadens fastighetsegare, men hvilken egentligen drabbade alla de personer, som inom staden begagna boningseller andra lägenheter, och sådant, till uppenbar nackdel för de obemedlade, uti ett helt annat förhållande, än det i nyssnämnde S och moment bestämda. En dylik beskattningsrätt tillkommer emellertid, enligt kommunallagen, ej en stadskommun, hvars i förordningens 74 5S omförmälda befogenhet att underställa Kongl. Maj:ts pröfning antagna förslag, till nya eller 1 rhöjda argifter å den allmänna rörelsen, såsom väg-, bro-, hamnoch fä jpenningar, ingalunda inbegriper rättighet att pålägga särskild fastighetsskatt. Denna uppfattning oåverensstammer till alla delar med den uti herr rådmannen Björcks, af motionären åberopade, skrifvelse uttryckta mening, att kommunerna böra göra anspråk på den rätt som tillkommer staten, att fördela skatterna ge