Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1868, sida 3

och linnen) genast slopats. d. v. s. blifvit sönderrifna och kastats i en hög, hvarefter det, som dertill kunnat användas, begagnats till lagning af brukbara persedlar, men det öfriga blifvit betraktadt som lump, och som sådan för fängelsets räkning såld. De efter Edmans försvinnande gjorda upptäckterna hade gifvit någon anledning till den förmodan, att besigtningen ej gått så ordentligt till, utan att underslef kunnat bedrifvas på så sätt, att bland de persedlar, som kasserats, varit, utan att synemännerna detta eftersett, insmugglade sådana, som ännu dugde att begagna, och hvilka efter besigtningen åter intagits i förråderna och användts, men de nya persedlar, som kronan i fått släppa till, aldrig blifvit vid fängelset använda. Af hr Brisman, med hvilken Westrell och Svensson instämde, styrktes emellertid, att något sådant ej kunnat inträffa efter 1861 eller 1862, de kunde nu ej så bestämdt uppgifva hvilketdera året. Förut hade dock besigtningarna cj varit så noggranna, utan skett mera på slump — fångvårdsstyrelsen hade då, besynnerligt neg, ej något ombud närvarande, utan var besigtningen öfverlemnad åt kommendanten, som hade alla persedlarna på uppbördsansvar, med biträde af en skomakare och en skräddare — och hade då ingen slopning skett genast, utan, enligt hvad kapten Höckert upplyste, först efteråt, då dermed tillgått på så sätt, att några fångar blifvit instängda i ett magasin för att der sprätta sönder de kasserade persedlarna. Westrell och Svensson hade äfven då, eller från 1858, varit de, som verkställt besigtningen i förening med på direktörsexpedition anställde fanjunkaren Schultz, såsom kommendantens ombud, hvilken hade fört protokollet. Schultz kunde, på framställd fråga, ej säga, om det varit brukbara persedlar bland de kasserade, trodde dock att så ej varit fallet, emedan, såsom orden föllo, sådant alldeles icke behöfts. Under förhöret upplystes att de kasserade och slopade persedlarna tillhört och bokförts fängelsets förråder ända till 1865, då det bruket infördes, att de genast efter besigtningarna afskrefvos från förräderna och öfverlemnades till kamreraren att redovisa. Rörande lumphandeln förekom vidare, att vid jemförelse mellan lumphandlaren Pfeiffs kassakladd (Pfeiff hade köpt all lump vid Längholmen) och fängelsets hufvudbok hade upptäckts en väsentlig s dessa böcker rörande samma lump-partier. nog med a som voro st fängelsets densamma. utgifvet för naden, det komst för nader dere att göra 1!, kiljaktighet mellan jatockningarna Ej tt Pfeiffs kladd upptog flera summor. örre, än de som funnos antecknade i hufvudbok, utan tiden var ej heller Hvad som t. ex. Pfeiff antecknat som lump från Långholmen den ena måfanns ej upptaget såsom någon inängelset förrän ett par eller flera måter; en post på omkring 450 rdr hade år innan den hann från Pfeiffs kladd till kassaboken vid Långholmen, och då först efter sedan anmärkning af fångvårdsstyrelsen blifvit gjord öfver det ovanliga förhållandet, att ingen lump blifvit såld från fängelset det året — en anmärkning, som Edman i ingifvet svaromål bemött med den osanna uppgiften, att verkligen ingen lump det året (1564) afyttrats, men att två partier skulle i stället säljas året derpå. Kapten Höckert hade varit t. f. direktör å Långholmen då detta lumpparti såldes. På tillfrågan huru det var möjligt, att han ej kunnat observera, att ingen post influtit i kassan för den sålda lumpen, då han granskat och underskrifvit kassaförslaget för månaden, uppgaf han, act denna granskning oftast inskränkt sig till ett efterseende om summeringen var riktig och om den kontanta behållningen slog in med den bokförda. IIerr Höckert medgaf att detta varit ett fel, men hade hans förtroende till Edmans redbarhet, stärkt af öfvertygelsen att var en förmögen man, varit så stort, att ej den aflägsnaste tanke på någon oärishet å Edmans sida hos honom kunnat uppstå — ett förtroende, som major Tellander sade sig af enahanda skäl hafva hyst. Hr Odelberg fann sig nu föranlåten yttra, att nan ej hyste ringaste tvifvel om att icke kapten Höckert, hvad lumphandeln beträffade, var fullcomligt oskyldig till allt underslef, samt att, om iågot underslef dervid blifvit begånget, kapten I. j deraf kunnat hafra någon fördel. Detta kan j annat än förefalla så mycket märkligare, som i. Odelberg, såsom våra läsare erinra sig, förut yrkat häktning på kapten H. och denne blifvit lagd att vid hemtningsäfventyr sig här inställa. Dessa stränga yrkanden, endast grundade på de nteckningar, som man påträffat i lumphandlaren feifls kassakladd, synas således hafva varit i otid jorda. Rörande den handelsrörelse, som förre kamreraen Edman bedrifvit. förekommo åtskilliga uppysningar. Så meduelade grosshandlaren Åhlgren, tt Edman af honom hvarje år köpt en betydlig nängd lifsförnödenhetsartiklar för egen räkning, om mjöl, gryn, fläsk, ost m. m. Då hr Ahlen äfven levererat sådana varor till fängelset, ar det af vigt att få upp ligt med det leveransen ti amma slags varor; men yst, om Edman samtil fängelset pågick köpt detta kunde hr A. nu uppgifva, med undantag för artikeln rågmjöl, om han med bestämdhet visste vara af Edman skommen samtidigt med det leverans af denna ara pågick. IIr A. lofvade dock att härom lemna rmare upplysningar, då han siuge genomse sina äkenskapsböcker. Kapten Höckert erkände att tan för sitt hushåll låtit uppköpa åtskilliga varor så kamrerarekontoret, men att han varit öfvertysad om att E. bedref handelsrörelse för egen räking, kamrern hade gjort det innan kapten H. com till Långholmen och öfver hans rättighet derill hade IH. aldrig reflekterat. — I den kladd, om Wiberg fört och hvilken påträffades i ett af nagasinerna vid ransakningen å Långholmen, fanns ntecknadt, att doktor Klosterberg skulle bekomnit åtskilliga pund bröd, mjöl, 24 ort snus m.m. kamrerarckontoret. Doktor K., tillfrågad härom, ippgaf att han aldrig för egen räkning bekommit ägot dylikt, men väl reqvirerat sådana varor för jukhusets räkning, till hvilket ändamål äfven de å doktor K. uppskrifna artiklarna blifvit anända, enl. upplysning af Wiberg. Major Tellander inlemnade en skrift, hvari han asatte poliskammarens befogenhet, att hålla hör i detta mål, hvilken anmärkning lemnades tan afseende; äfvenså hade major T. förskaffat ig 116 qvitterade räkningar, ställda på Edman varor som denne köpt i och för sin handel id Långholmen. På fråga om major T. mottait och innehaft några af fångarnas medel, medaf han detta, men tillade, att han så snart han itt veta sig ej ha rättighet till detta, aflemnat enningarne jemte ränta till fängelsets kassa. Han ade mottagit penningarne på begäran af fångarne jelfva. Kapten Höckerts begäran att blifva från målet kiljd blef ej bifallen, utan ålades han äfvensom najor Tellander att infinna sig vid nästa förhör, om hålles om Tisdag och till hvilken dag vikualiehandlaren Sjöberg och lumphandlaren Pfeiff kulle inkallas. fllrån 12