yttersta konsedvenser, som det nu i Frankrike uppnått och hvarutöfver det ej kan komma, för att ändtligen visa sig i hela sin förderflighet och sålunda slå öfver i sin egen motsats. En sådan tid skall utan tvifvel komma. Det karakteristiska i den politiska ställningen för närvarande är, att de rådande farhågorna för fredens störande icke kunna hänvisa till förutsedda oundvikligt hotande konflikter såsom skäl för sin tillvaro — man känner tvärtom, att om nationerna finge sköta sig sjelfva, skulle de, utan att störa hvarandra, kunna ordna sina yttre och inre angelägenheter i temligen god sämja — utan hafva dessa farhågor sina förnämligaste källor i medyetandåt om att bestämmandet öfver krig och fred beror af furstarnes passioner, och att dessa passioner ega millioner krigare till sitt oinskränkta förfogande. Endast under sådane förhållanden är den i sanning ömkliga företeelsen möjlig, att några förflugna ord af en fördrifven småfurste, hvars omdöme just icke är det klaraste, kan väcka oro i en verldsdel och möjligen gifva äfven våra officiella skriftställare en förnyad anledning att tala om nödvändigheten af ,krigsförberedelser.