Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1868, sida 2

Göteborg den 21 Februari. En pilgrimsfärd, omfattande inemot ett par tusen trogne, har i dessa dagar egt rum från Hannover till den plats, som Österrikes gästfrihet öppnat till tillflyktsort åt förre konungen af Hannover. Med anledning af sitt silfverbröllop har hans velfiska majestät sett sina salar uppfyllda af en hel mängd f. d. undersåter och i deras krets höjt pokalen för Hannover och ett snart återseende. II. M:t uttalade helt öppet sin öfvertygelse, att det icke skall dröja länge, innan han såsom regerande konung återvändt till sina fäders land. Denna demonstration skall utan tvifvel bidraga till att öka farhågorna i Europa för något krigiskt som komma skall. För att frambringa en sådan verkan behöfs i våra dagar icke mycket. Huru är det möjligt, skall man fråga, att konung Georg skulle kunna uttala sig med sådan tillförsigt, om icke något vore i görningen, hvaraf han väntar sina förhoppningars förverkligande? Huru är det möjligt, att han för denna demonstration skulle välja just en sådan tidpunkt, då Preussen, naturligtvis efter förutgångna underhandlingar med honom, beslutat gifva honom den årliga räntan af en betydlig skadeståndssumma, dock med vilkor att den indrages, om exkonungen gör sig skyldig till stämplingar mot den nya ställningen i Nordtyskland? Skulle han, för nöjet att säga några bombastiska ord, vedervåga denna öfverenskommelse, på hvilken han nyss hade villigt ingått, ehuru den bär karakteren af en försäljning af hans s. k. suveränitetsrättigheter — om han icke med någon visshet förutsåge kommande händelser, af hvilka han väntar sig en riklig ersättning för den möjliga förlusten? . I sig sjelft torde saken dock betyda ganska litet. Enligt allt hvad man erfarit om hans welfiska majestäts personlighet, kan man tryggt påstå detta. Konung Georg är ett mönsterexemplar af en legitimistiskfurstlig uppfostran — kanske det enda rena exemplaret af en sådan, som nittonde århundradet kan uppvisa. Han tror fullt och fast, att Gud skapat den fläck af jorden, som kallas Hannover, särskildt för den welfiska familjens räkning, och i mångsaldiga proklamationer, dikterade af honom sjelf, uttalar han med prosetisk säkerhet, att ,,welferna skola regera intill dagarnes ända. Han är en svärmiskt och mystiskt stämd ande, som har visioner, i hvilka han ser gudomliga uppenbarelser. Läran om försynen har för honom gradationer, som den vanliga teologien annars icke känner till. Förutom den allmänna försynen, som sträcker sig till allt skapadt, och den särskilda, som omfattar menskligheten, tror han på en särskildare, som vårdar sig om furstarne, samt slutligen en aldra särskildast försyn, som är riktad på huset Welf. Diplomat har han aldrig varit, och hans ministrar hafva mångfaldiga gånger sett sina förslag korsade af hans ingifvelser från ofvan. En sådan man väger icke sina ord på guldvigt, och om några yttranden ur hans mun kunnat inverka oroande på en verldsdel, så bevisar detta endast, att det politiska tillståndet öfverhufvud i Europa är öfver all måtta eländigt, och att dess folks väl och ve kännes hvila på högst osäkra grundvalar. Hvadan orsaken till detta tillstånd? Nationerna sjelfva behöfva freden, älska freden, nationalhatet dem emellan är utslocknadt eller åtminstone så djupt betäckt af aska, att dess sista glöd snart skulle qväfvas, om icke machiavellistiska händer rörde upp bränderna. Från Frankrike, det land, hvars befolkning under årnundradens lopp ansetts för det mest krigiska, höja sig ur folkets midt de starkaste rop för fredens bevarande, och det ljupa missnöje, som jäser inom alla klasser mot ,,den personliga regeringen, grunlar sig icke blott på den inre förvaltninsens skadliga och upplösande verkningar, itan ock på de missgrepp denna ,,personiga regering gjort i den yttre politiken, särskildt i förhållande till Tyskland, hvars ro och misstro blifvit uppväckt af Luxemyurgsfrägan, af kejsarens otvetydigt uttaada cvumnatiar flin Masnlinsantt ARK ÅL