7J1 ÅHÅl1 HADLAU ÄALULIS DUDTIHBAu UII J181KdrtäILUSIIHLOL, Jutan står som ett tomt ord. I det allmänna pättsmedvetandet har ännu ens icke hunnit fullt intränga, att det är någonting oriktigt uti att man ; betingar sig så hög ackordsprocent som möjligt Fn icke utsätter på papperet allt hvad man erer. När ett för en del borgenärer oförmånligt ackord sålunda kommit till stånd, berde väl borgenärerne vara tryggade att i behörig tid utfå den ringa ackordsprocenten. Förhållandet har dock icke sällan blifvit motsatsen: Så snart ackord, äfven utan den minsta säkerhet för uppfyllandet, t blifvit faststäldt, måste, till följd af stadgandet i 112 8 Konkurslagen, sådant detta lagrum allmänneligen blifvit af domstolarne tillämpadt, boet ofördröjligen återställas till gäldenären, som dersefter öfver detsamma fritt förfogar, så vidt annat I förhållande i sammanhang med ackordsaftalet seller säsom vilkor för detsamma icke blifvit bestämdt. Som detta sednare sällan inträffar, erhåller gäldenären vanligen fritt förfogande öfver ssina tillgångar, hvilka, enligt hvad erfarenheten Åsgifvit vid handen, icke alltid blifvit använda till liqviderande af ackordet utan förskingrats, så att borgenärerna måst ingå i ny konkurs och taga ackord på det ursprungliga ackordet. Ja det finnes exempel på att det gått så långt, att en afsärsman, som först erhöll 40 procents ackord, sesdermera gjorde konkurs och lyckades erhålla nytt ackord till 10 procent af det förra ackordsbeloppet, eller 4 procent af den ursprungliga fordran, hvilket sednare belopp han icke ens utbetalte, sutan, efter ytterligare förskingring af tillgångarne, för tredje gången gjorde cession, dervid han förstod tilltvinga sig ett ackord, som motsvarade se:dels procent af det ursprungliga fordringsbeloppet. Härvid kan visserligen anmärkas, att borgenärerne synas hafva gått allt för släpphändt tillväga, då de icke föreskrifvit såsom vilkor för sackordets antagande att de afträdda tillgångarne skulle förblifva under sysslomännens vård intill dess ackordet blefve fullgjordt. Men då lagstiftaren icke föreskrifvit sådant vilkor, kan detsamma icke i ackordsaftalet inflyta, så vidt gäldenären ej frivilligt derpå ingår, eller så många borgenärer sig derom förena, att ackordet icke jemot deras gemensamma bestridande kan genomdrifvas. Gäldenären erhåller dock ofta sådant understöd af slägtingar och vänner, som genom hypotheksförsäljning eller annorledes förstått hålla sig skadeslösa, att yrkandet om ett dylikt vilkor för ackordet icke vinner gehör. Det är en mörk skildring jag uppdragit öfver sättet att åvägabringa tvångsackorder. Denna skildrings sanningsenlighet skulle kunna bestyrkas med flera andra fakta, som ådagalägga att missbruk i hög grad med ackordet egt rum. Lyckligtvis är förhållandet icke sådant i alla konkursser, och jag väntar mig här det inkast, att af dessa spridda exempel icke kan slutas dertill, att i regeln så tillgår. Detta medgifves visserligen, I på samma gång det måste högeligen beklagas att lagstiftningen är sådan att det någonsin kan inträffa. Lagstiftaren har tänkt högt och ädelt om gäldenärernes redbarhet, men erfarenheten har . ådagalagt, att, i den ställning en gäldenär kommer vid konkurs, hans redbarhet och hederskänsla sättas på så hårda prof af andra rent menskliga känslor, såsom omtanken om hustru och oförsörjda barn m. m., att mången derför dukar under och söker på ett eller annat sätt sauvera sig på hederns och rättvisans bekostnad. Konkurslagstiftningen måste derföre, enligt min tanke, i söka framtvinga redbarhet hos gäldenär och äfven hos borgenär, och detta icke blott genom straffi hot, utan genom sådana föreskrifter, som göra det förmånligt att vara ärlig samt svårt att vara motsatsen. Den ringa ackordsprocent, som i konkurser vanligen erbjudes, utvisar uppenbart att konkursen i allmänhet icke börjar i rätt tid, eller så snart gäldenären kommit på obestånd. Straffhotet mot gäldenär för sentidig konkurs har visat sig vara vanmägtigt, så länge gäldenären kan erhålla ackord nästan huru lågt som helst. Ett kraftigare medel att framkalla konkursens öppnande inom rätt tid och att förekomma det allmänt öfverklagade missbruket att på sednaste tiden före konkursen dels öfverlemna de bästa tillgångarne såsom hypothek åt vänner, dels bereda ,dem betalning genom försäljning, under sådana vilkor att återgång af köpet lagligen ej kan ega rum, skulle enligt min tanke vara det, att, i likhet med hvad i några utländska konkurslagar lärer finnas stadgadt, föreskrift meddelades uti konkurslagen, att ackord, understigande vissa procent, exempelvis 50, icke finge af domstolen fastställas. i Slutligen vill jag bemöta det både af lagutskottet vid föregåande riksdagar och af flera personer samtalsvis gjorde inkast, att ännu icke nog erfarenhet skulle vara vunnen för att kunna tillförlitligt bedöma verkningarne af den nya konkurslagen samt om och i hvad afseende förändringar derutinnan må vara af behofvet påkallade. Visserligen äro tyra år, hvarunder den nya konkurslagen nu tillämpats, icke någon lång tidrymd; men jag vågar påstå, att flera författningar, som gällt öfver 50 år, under hela denna tidrymd icke så mycket tillämpats. som konkurslagen under fyra år, och att, om det är just genom tillämpningen som erfarenheten vinnes, en ganska riklig, kanske alltför riklig erfarenhet af den nya konkurslagen redan blifvit vunnen. Tvångsackordet var för mången en välkommen nyhet i vär konkurslagstiftning, som icke bekymrade sig om att, ilikhet med hvad i andra länders konkurslagar finnes iakttaget, genom moraliska band förpligta gäldenär, som erhållit ackord, att framdeles, i mån af förbättrade vilkor, godtgöra fulla beloppet af sin skuld. För sådant ändamål finnes nemligen i fiera konkurslagar förklaradt, att gäldenär, som erhållit ackord, är, lika med annan cessionant, oberättigad att blifva återställd i de medborgerliga rättigheter, som genom konkursen förloras, förr än han visat sig hafva till fullo godtgjort sina borgenärer och således äfven betalt den ettergift, han genom ackordet erhållit. Frånvaron af ett. likartadt stadgande i vår konkurslag, som synes. hafva blifvit flitigt rådfrågad af alla samhällsklasser, ledde lätt tanken derpå, att den, som genom tvångsackord, huru ringa som helst, gjort sig qvitt sina borgenärers lagliga kraf, hade berättigade anspråk på att åtnjuta samma medborgerliga förtroende, som den, hvilken till fullo godtgjort sina borgenärer. Häraf synes åter den falska föreställningen hafva uppstått, att ackordet kunde sättas i jemnbrydd med ett lofligt förvärfsmedel, eller betraktas såsom ett verksamt sätt att upphjelpa dåliga affärer. Detta falska föreställningssätt är den svåraste följden af tvångsackordet, hvilket dessutom förorsakat mången arbetssam och hederlig affärsmans ruin. Det måste ligga i i statens välförstådda intresse, att, innan detta falska föreställningssätt hinner för mycket rotfåsta sig, och innan eganderätts-förhållandena alltför mycket rubbas genom ett skickligt begagnande saf tvångsackordet, snart vidtaga kraftiga medel för att den till ordspråk blifna gamla svenska ärligheten ej må hos oss qvarstå blott såsom ett historiskt minne, utan qvarstanna såsom en skyddande genius under herrskande brydsamma ekonomiska förhållanden, hvarifrån vi icke annorleledes än genom ärligt arbete och sparsamhet lära kunna så småningom frigöra oss. I anledning af hvad jag haft äran yttra och ehuru jag helst skulle vilja öfverlemna åt lag-atskottet, som väl kommer att taga befattning med anna matian att oalft fönrnelå dn 2 Ana — (